Tålamodsprövande

Barn som inte vill sova. Finns det något mer tålamodsprövande de kvällar när man själv är utsjasad, stressad och verkligen behöver få lite vuxentid?

Innan jag fick barn tyckte jag nog att jag kunde vara ganska tålmodig och trodde nog inte att det skulle ändras mycket i familjelivet. Haha, säger jag idag. Sååå naivt att tänka så. Här hemma behövs verkligen en ängels tålamod ibland och det är inte alltid lika lätt att plocka fram det alla gånger.

Efter att ha alldeles nyligen haft en period då Nina så fort hon lagts i sängen fått glädjefnatt och som resultat hoppat upp och ner som en Duracellkanin, och då samtidigt hindrat Oskar från att sova kämpar vi just nu med en trotsig treåring som bråkar om att gå och lägga sig. Varje kväll.

Och det är något nytt för oss för Oskar har alltid varit enkel att få att lägga sig ända sedan han var bebis (mycket, mycket lättare än Nina nånsin har varit). Men just nu är det precis tvärtom. Har han fått för sig att inte vill sova spelar det ingen roll vad man säger eller gör, och ibland leder det till riktiga vredesutbrott. Det är då man verkligen hade önskat att man hade haft ett sovrum var till barnen för Nina kan ju inte sova under de omständigheterna....

Dessutom känner man sig så hjälplös som förälder för vad vi än säger eller hotar med har det ingen verkan alls. Efter att ha tyckt att vi nog varit ganska konsekventa som föräldrar med bra rutiner hemma känner man sig nu rätt misslyckad ibland. Speciellt de gånger man tappar det där tålamodet och blir riktigt arg. Usch, nej det här är inget roligt.

Fast man får ju upprepa det gyllene föräldramantrat" Det är bara en fas, det går över"... För jag vet ju att det här kan vara en trotsig ålder och jag vet ju också att sådant här alltid också kommer och går, att Oskar nog inte kan kontrollera sitt humör och sitt trotsbehov just nu och att våra kvällsrutiner nog kommer fungera bättre snart igen. Fast just nu känns det långt borta ska erkännas. Ikväll tog det mer än en och en halv timme innan kidsen somnade och det efter en massa bråk, tårar och utbrott. Det känns nästan som om man är redo för sängen själv nu fast klockan bara är halvnio.

Men, men, till något trevligare. Vi spenderade ytterligare en helg i Alsace hos mina svärföräldrar förra veckan och det var riktigt lyckat. Dessutom gick bilresan upp och ner riktigt bra så nu kan vi åka dit lite oftare framöver. Det är skönt att kunna åka nånstans och ha tillgång till ett mysigt och rymligt hus och en underbar och stor trädgård. Både barn, vuxna och hundar mår bra där:).
Farmor och farfar hade köpt en liten lekstuga till barnen och där lekte både Nina och Oskar dagarna i ända.
Nina sitter och myser under ett träd tillsammans med faster Anke.
Oskar var i sitt esse i helgen och vi hade till och med mindre gnabb mellan syskonen än vanligt vilket var skönt för alla inblandade:). Undertecknad lyckades till och med läsa en halv bok på dagtid i trädgården. Kors i taket....

Oskar och Emil

Såhär mysigt kan man ha det uppkrypen i en stol tillsammans med en av ens bästa kompisar.

Bloggtråkig

Jag börjar tappa sugen litegrann vad gäller bloggandet. Det känns inte som om jag har så mycket att skriva om. Definitivt inte i jämförelse med alla dessa duktiga, temainriktade bloggare som gör ett sådant otroligt professionellt jobb på sina bloggar. Visserligen använder jag bloggen lite som en slags onlinedagbok som jag kan tycka är kul att "bläddra" tillbaka i, men ska jag blogga bara för det? Då borde jag nog istället lägga den tiden på att äntligen sätta de senaste fyra årens fotohög i album istället, för det där (numera väldigt stora) icke-gjorda projektet är en ständig källa till ångest...

"Kanske skulle man ta och skaffa sig ett tema då" sa jag till mig själv under hundpromenaden häromdagen. Fast den återkommande frågan är ju då vilket tema det skulle vara. Jag menar några hobbies har jag ju inte haft på de senaste fyra åren direkt. Det närmaste jag kommer är väl att läsa böcker, men bokbloggsvärlden är ju redan fylld av duktiga bloggare så där ska nog inte en amatör som jag komma och lägga mig i.

Så vad annars? Min spännande jobbvardag som lobbyist i EUs huvudstad? Nej, just det ja, jag jobbar ju inte nu....

Min Brysselvardag kanske? Fast jag vet ärligt talat inte om mina vardagsrutiner, (oftast lika spontana som om de vore skrivna i sten) kan vara något roligt att läsa om (igen, igen och igen). Hur mycket kan man variera sig på teman skolhämtning, hundpromenader, franskaklasser, jobbsök, lekplatshäng och mer lekplatshäng?

Nej, grejen är nog att hitta något ämne att kåsera på ett sådant där underfyndigt, spontant och intellektuellt och/eller ironiskt sätt (ämnet i sig spelar ingen roll) och så vips har man ett passande inlägg som passar in under titeln på denna blogg. Problemet är väl kanske att det inte blivit mycket funderingar på senaste tiden, mer beskrivningar av vad som hänt sedan sist. Och det är väl inget fel på det i och för sig, men jag känner mig ganska blek jämförelse med andra i bloggvärlden just nu och är lite trött på min egen fantasilöshet.

Kanske är det bara en svacka, kanske ska ribban läggas lägre, kanske återkommer motivationen igen, men just nu känner jag inte att det här är riktigt lika roligt som det var.....

Kalastid

Popcorn, belgiska våfflor (visserligen ekologiska), äppeljuice och tårta. Det åt barnen till middag igår kväll och det får vi nog inga föräldramedaljer för;). Fast de plockade i och för sig några jordgubbar var (som är ljuvligt goda härnere just nu) till "efterrätt" så lite nyttigt blev det ju på ett hörn.

Fast det var ju födelsedagskalas också och då får man släppa lite på de nyttiga vardagsrutinerna tycker jag:). Något jag blivit mycket bättre på som tvåbarnsförälder. Oskar fick inte smaka många bullar och annat innan han fyllde två, men Nina har som andrabarn såklart stoppat i sig sådana läckerheter sedan ettårsåldern. Så länge de får sina tänderna borstade ordentligt tycker jag det är helt okej.

Tillbaka till kalaset. Kidsen fick som sagt äta sig sockerstinna medan den vuxna halvan av familjen njöt av champagne (födelsedagspresent från Lars chef) och jordgubbar. En liten familjefest med mysig stämning och ett födelsedagsbarn som var väldigt nöjd med sitt firande. Själv kände jag av resultatet av en halv flaska champagne och ett par glas vin till maten imorse. Så trött man blir! Jag var tvungen att ta en liten siesta när Nina vilade på lunchen idag för att orka med eftermiddagens strapatser (hundpromenader, skolhämtning och lekplatsröj) och sitter nu allaredan och gäspar jämte min Corona. Det är inte otippat att det blir tidig läggning ikväll;).
Smarriga saker på födelsedagsbuffén.
Och det tog ju klart inte många minuter (sekunder handlade det nog om här) innan Oskar och Nina började att roffa åt sig.
Oskar hade dekorerat en mugg till pappa med världens finaste huvudfoting på.Nina ville ju såklart också vara med och fira och pappa fick extra många pussar och kramar. Hon är verkligen pappas tjej.Mamma fick också lite uppmärksamhet mellan varven till buffén för påfyllning av popcornskålen...

Weekend away

Vi stack iväg från Bryssel i helgen för att spendera en avkopplande helg på landet i Alsace. Vi åkte med goda vänner från Antwerpen, men hade den smarta idén att också be Lars föräldrar komma dit (det är deras sommarställe) så att vi kunde få lite barnvakt också. Resultatet blev lyckat och vi lyckades också klämma in ett besök på den fina restaurang som bara råkar ligga i den lilla, lilla by sommarstället befinner sig i. När man som upptagen småbarnsförälder inte kommer ut så ofta så uppskattar man det helt klart desto mer när man väl lyckas ta sig ut.

Vad jag annars inte gillar med just resan till Alsace är att den tar mellan fyra och en halv och fem timmar och beroende på barnens humör kan det kännas som två timmar eller tio.... På vägen ner beslöt sig barnen att inte sova en blund trots att vi inte anlände förrän klockan halvelva på kvällen. Släng in ett par väldigt nödvändiga blöjbyten, nedsmulade bilbarnstolar, uthällda vattenflaskor, bråk om nallebjörnar och böcker, barnskiva på repeat i ett, och hundrafemtioelva frågor om när vi skulle vara framme så förstår ni varför jag inte alltid ser fram emot just bilresan i sig....Zora älskar att få tillgång till en trädgård och var väldigt lycklig här.Oskar hjälper farmor att röja i trädgården.Dags att fylla sand i sandlådan....
...som invigdes denna helg och snabbt blev poppis.

Tillbaka i Bryssel försöker jag få mitt nya jobb inhåvat och avklarat så snabbt som möjligt och har nu ett nytt möte med direktören på torsdag. Med Lars i Warsawa idag och imorrn och ett födelsedagsfirande att anordna på torsdag fick jag avboka franskan denna veckan för jag fick inte ihop tiden för att plugga den grammatik jag måste få gjord nu. Men jag hoppas som sagt få mer tid att lägga på min sista tredjedel av franskakursen snart. Nu ska jag gå upp på övervåningen och försöka övertyga Nina om att alla barn ska sova klockan halvnio och inte ligga och prata och ropa på mamma.... Med tanke på att jag måste få upp barnen extra tidigt imorrn för att få alla logistik att fungera är det inte idealiskt att hon inte sover ännu. Men när hon gör det tror jag att jag unnar mig en Corona, lägger mig på soffan och läser en bok:).

Jag och Nina

Jag och Nina delar redan en passion. Den för skor. Såhär fin kan man vara när man hittar (och till och med lyckas gå i) mammas högklackade skor som lägligt nog stod och väntade i hallen efter en av mina jobbintervjuer:).

Jobberbjudande

Jag har blivit erbjuden ett jobb:). Nästan iallafall, men det verkar väldigt lovande. Inga papper påskrivna ännu, men långskridna "förhandlingar" allaredan efter bara två möten.

Bakgrund: En person som på tiden jag jobbade i industriföreningen var en väldigt aktiv medlem där är nu direktör på en annan industriförening och när jag kontaktade honom i mars för att påbörja mitt nätverkande hade han redan påbörjat en tankeprocess som skulle innebära en ny position i hans team. Och så kom jag invalsande och påpekade att jag var ledig;)....

Kortfattat så är det en position som handlar om att återvända mer till policyområdet på EU-nivå, men med lite kommunikationsuppgifter inslängda här och där. Troligtvis en halvtidstjänst fram till april nästa år (som familjemässigt inte skulle vara helt fel) och sedan antingen heltid "eller den procent du föredrar Katarina", snäppet över den lönenivå jag hade tidigare troligtvis, ett team på sju personer och ett gångavstånd hemifrån på en kvart.

Det låter onekligen lovande, speciellt som jag nog också kan deala mig fram till att endast börja första september (hurra, ett sista riktigt "sommarlov"), men jag ska givetvis överväga ordentligt innan beslut tas.

Två "men" dyker upp: 1) denna person är också av den väldigt visionära typen och jag har milt sagt inte haft den bästa erfarenheten av chefer som lägger sig på denna nivå tidigare, och 2) en av mina väninnor i Bryssel har jobbat som konsult för just denna man när han jobbade på ett annat ställe och hon blev då och då utskälld och inte behandlad speciellt professionellt (och avskyr denna person numera). Jag vet också från hans tidigare chef (en kvinna jag beundrar enormt) att han har denna ådra, men fick å andra sidan också kommentaren att "jag vet att han respekterar dig". Jag alltid haft bra relationer med honom tidigare så det är lite svårt att veta exakt hur han skulle bli som chef över mig.

Själva ämnesområdet jag skulle jobba med låter å andra sidan roligt, om än lite krävande och jag kan erkänna att jag känner mig aningen rostig efter nästan två års frånvaro från ett heltidsjobb och det gör väl i och för sig att alla jobb känns lite "skrämmande" .

Men, men, det känns nog som om fördelarna (logistiken, flexibiliteten, arbetsområdet och annat) överväger nackdelarna och jag vill ju inte vara för kritiskt. Alla nya jobb har fördelar och nackdelar såklart och kanske kan man applicera "better the devil you know" här. Jag menar, det är onekligen ganska smickrande att någon mer eller mindre erbjuder mig ett sådant här jobb på rak arm utan någon rekryteringsprocess. Fast, jag ska inte ropa hej riktigt ännu. Beslutet måste klubbas i styrelsen, men det verkar som om "what Jan wants, Jan gets"... Vi får se, vi får se....

Fortsättning följer!

Bloggveteran?

När jag började blogga för exakt tre år sedan idag var jag definitivt inte nytänkande, men det var ändå något ganska nytt och spännande. Numera känns det nästan som om man ligger kvar i bakvattnet och skvalpar i och med att man inte gått vidare med Twitter och annat, men, men det bjuder jag på. Jag kan alltför ofta känna en egenpåtvingad stress över att alltid göra fem saker samtidigt även när jag inte måste. Det är alldeles helt säkert ett resultat över den multi-tasking som familjelivet innebär för det mesta så jag har känt ett behov av att dra ner på tempot både här och där och försöka koncentrera mig på en sak i taget oftare.

Så att medvetet inte sätta på datorn alla dagar (inte ens för att kolla mail och där kan det klia i fingrarna minsann) och koppla bort onlinebehovet att uppdateras eller uppdatera stup i kvarten har varit bra (men inte helt lätt ska tilläggas) för mig och min rastlösa själ:).

Så jag fortsätter simma lugnt med min lilla familjeblogg så länge det fortfarande känns roligt och jag har läsare kvar:). Nu är det dags att gå offline för lite franskaplugg. Alla dessa verbböjningar och regler för användningsområden gör mig tokig ibland. Även om min franskalärare tröstade mig med att säga att vad gäller de mer komplicerade verbformerna så gör även de som har franska som modersmål ofta fel.
Det fina vädret fortsätter i Bryssel. Här monsterlerapyssel på terassen.
Trendig vårtjej klädd för lekplatsbus.
Vår duktiga och otroligt gulliga städhjälp som är överförtjust i både Nina och Oskar.

Storstadsidyll

Vad gör en norrman, en svensk, en tysk, en engelsman och två holländare en solig och sommarvarm söndag eftermiddag i Bryssel? Jo, har picknick i den mysiga park vi alla bor en stenkast ifrån. Fram med picknickfiltar, kaffe och hembakat fika alltså och sedan var det bara till att se till att någon hade koll på de fyra busfrön vi har sammanlagt och så kunde resten koppla av och ta det relativt lugnt. Efter en timme kom en i sällskapet på att det nog kunde vara läge för något kallt att dricka, gick hem och rensade kylskåpet för att komma tillbaka med underbart kalla och uppfriskande s.k. vita öl till de i sällskapet som inte var gravida (d.v.s. killarna och jag).

Att sitta där i gröngräset och se ungarna springa runt och ha hur roligt som helst medans vi vuxna kunde ha konversationer som faktiskt inte behövde avbrytas av ett "mamma/pappa kom NU" var och varannan minut var otroligt avkopplande. Sedan kändes det nästan som någon modern storstadsversion av bullerbyliv och det är inte något man tar för givet när man bor som vi gör. Fast fördelen med att alla bor i lägenheter är ju faktiskt att de flesta tar sig ut till parker och grönområden och det kan nog ibland göra det sociala livet lättare än om man hade bott i något villaområde.

Nu ska vi bara lägga barnen (som ju är skönt uttröttade vid det här laget) innan det blir dags för ett glas pastis på terassen följt av en pizza. Kan verkligen inte klaga på mycket just nu:).