De första 90 dagarna

I många jobbvägledningsböcker talas det mycket om hur viktiga de första 90 dagarna på ett nytt jobb är för att skapa förtroende bland chefer och medarbetare för sin kompetens och förmåga att få saker och ting utförda på bästa sätt. Även min jobbcoach poängterade ofta just vikten av att fokusera på att se till att förstå en ny organisation snabbt och att se till att man syns ordentligt i viktiga sammanhang redan från början.

Det har varit bra att ha det i tankarna i höst och eftersom jag har haft turen att hamna på en arbetsplats där jag känt mig uppskattad av både styrelse och personal från början har det känts ganska naturligt att ta egna initiativ. Nu sitter jag här idag och inser att dessa första tre månaderna är över nu och det nog känns som om de har rullat på på rätt sätt och att jag har tagit de första stegen för att växa in ordentligt i min roll. Det ska dock erkännas att även om jag trivs så bra så är det ändå intensivt de flesta veckor och jag ser därför verkligen fram emot lite jullov snart:)

Nu när det lider mot jul så får man ju börja tänka på att få alla saker på Att Göra-listan färdig i tid. Den ser rätt lång ut så jag undrar om vi verkligen kommer igenom den på bara fyra veckor. Köpa julklappar kan vi nog dock inte undvika;). En annan sak som stått på listan ett tag är Klippning för Hela Familjen. Idag körde vi "3 for 1" och fick 75% av familjen julfina på så sätt att Lars, Oskar och Nina klippte sig hos Lars frisör och sammanlagt betalade lika mycket som jag får betala hos min frissa för en klippning...

Oskar är ju frisörvan vid det här laget, men Nina var mer avvaktande eftersom det var första gången. Underläppen darrade lite i början och hon såg väldigt kritisk ut under hela klippningen, men med kex utlovade som belöning gick det jättebra. "Lieber Mann" sa hon om frisören och flörtade lite så jag tror nog att det kommer gå ännu smidigare nästa gång!
Såhär snygg blev Oskar efter sin klippning. Frisören gjorde sitt bästa för att föna bort lockarna, men lyckades som tur var inte..Efter att ha fått bort all den där stripigheten i håret tycker jag Nina genast ser mycket större ut. Lite svårt med Pippi-svansar ett tag, men det var skönt att få bort alla de där trista kluvna topparna.

Sightseeing..

..i den stad man bor i är sällan något man ägnar sig åt. När jag först flyttade till Bryssel så såg jag nog till att besöka de flesta sevärdheter, men ofta är det ju så att när man väl sett ett ställe så beger man sig inte tillbaka om det inte ligger i ens eget kvarter. Undantaget är väl för mig allt som har med Art Nouveau att göra. Jag skulle kunna besöka Horta-museet varje vecka och beundrar varje dag de Art Nouveau-hus som jag ser på väg till jobbet. Innan vi fick barnen var jag och Lars ofta ute på söndagar bara för att titta på och fotografera Art Nouveau-fasader, men det har inte blivit mycket tid till det de sista åren.

Arkitektur i sig är nog något jag tycker är roligast vad gäller sightseeing oavsett vart jag befinner mig. Prestigefyllda museum fyllda av vackra tavlor eller annat är visserligen alltid imponerande, men jag är ofta minst lika fascinerad av den byggnad de ofta befinner sig i. Som den vinge av naturhistoriska museet här i Bryssel där dinosaurieutställningen är inhyst. Byggd 1905 är den med sin rymd, sitt vackra golv och etager, snirkliga trappor och industriella, nitade järnbalkar minst lika intressant att studera som själva dinosaurierna.
Atomium är en annan byggnad som alltid fascinerat mig. Färdigställd till Världsutställningen 1958 är detta 102 meter höga byggnadsverk som föreställer en järnkristall förstorad 165 miljarder gånger alltid imponerande att se i verkligheten. Och jag ser det dagligen. Fast från mitt kontorsfönster.. På plats har jag inte varit på de senaste tio åren. Men eftersom vi hade besök från Holland denna helgen och ett önskemål var att besöka just Atomium så var det ju ett bra tillfälle att återuppta bekantskapen på närmare håll efter den renovering som gjorts 2006.Det tog inte många minuter förrän Nina tog ett stadigt tag i Britts hand. Så såg det ut nästan hela helgen:).Här beundras utsikten från Atomiums högsta sfär. Hissens hastighet är fem meter i sekunden och det var den snabbaste hissen i hela Europa 1958.Vi har känt Joost och Britt sedan de var bebisar. Och jag kan fortfarande inte fatta hur stora de har blivit. Min holländska är ju inget vidare även om jag förstår mycket, men numera pratar ju Joost en del engelska så då blir ju språkbarriären mindre. Oskar var också imponerad av Joost och Britt. Speciellt Joost då som också tog sig tid att leka med Oskar, rita hajar och dinosaurier åt honom, hjälpa honom bygga ihop legomodeller etc. För mig och Lars var det jätteroligt att träffa familjen. Det var första gången efter att Luuk gick bort för ett drygt år sedan och även om det är jobbigt att han inte är här och aldrig kommer vara här igen så måste ju livet trots allt gå vidare och det var därför extra roligt att se alla barn och vuxna ha så roligt som vi hade denna helgen.

Barnkalas och annat

I fredags fyllde Oskar fyra år. Vilken stor kille man har hemma nu. Det stämmer det där som alla med större (eller vuxna för den delen) barn säger; tiden går fort när barnen är små.
Det blev ett bra firande på morgonen och Oskar var så nöjd med alla sina fina presenter. Han gillade sin "tårta också".
Att få en ny skolväska var också poppis. Nu väljer han varje morgon vilken väska han föredrar just den dagen. För att ha två väskor är ju kanon.

Denna helgen var det inte bara födelsedagsfirande som gällde, vi hade dessutom fint besök från Malmö av unga fröken Löf och något äldre fru Löf. Lars tog Nina till Paris i lördags så vi fick mycket tid tillsammans att hitta på kul saker med de "stora barnen".Morgonfika på Le Pain Quotidien föll de små finsmakarna i smaken.Denna killen lyckades trycka i sig både en chocolate cookie och en pain au chocolat.Sedan var det dags för museibesök. Fast den typen av museum som tilltalar barn (och därför också föräldrar). Vi stack till naturhistoriska museet där vi spenderade den mesta tiden på dinosaurieavdelningen. Här hittade vi något som i en kvart blev ett improviserat lekrum.
I år hade vi lovat Oskar ett riktigt födelsedagskalas. Så i söndags var det piratfest här med Sophie, Adam, Emil och Damian. Komplett med skattjakt och chokladguldpengar. Och man kan ju inte vara pirat utan pirathatt. Så sådana pysslade vi ihop tillsammans. Med hjälp av Lars chef som hade vikt alla hattarna av gamla Financial Times. Det är "re-use" på bästa nivå minsann:).
Nytt profilfoto till bloggen Mrs Bookpond? Hatten har ju faktiskt ett intellektuellt läsvärde , n'est pas?....
Eller kanske en uppdatering av mitt direktörsfoto på jobbets hemsida....Den här tjejen var helt klart snyggast i sin hatt som inte var en pirathatt utan en dinosauriehatt.Här kommer den riktiga tårtan på kalaset. Som var smaskens om jag får säga det själv. Ungarna var dock ännu mer förtjusta i kokosbollarna såklart:).Full rulle på kalaset. Det blev riktigt lyckat och alla barnen hade roligt. Det är smart att både ha en starttid och en sluttid. Om inte för barnens skull så för föräldrarnas..Äntligen lite lugn och ro så att jag får tid att äta mina godiskex tänker Nina. Den här tjejen gillar vare sig godis eller sylt. Kan man hoppas på att det kommer att hålla i sig?...

Tanka kärlekskontot

Det är en hel del att styra upp just nu. Det måste organiseras och planeras både för diverse möten på jobbet och roliga saker på fritiden och det är ibland så svårt att stanna upp och "bara vara". Då är det bra att ha två vildbasar hemma som visserligen ibland kan ta mycket kraft, tidvis driva mig vansinnig med sitt gnabbande och gnäll, men också väldigt ofta påminna mig varför det absolut bästa jag gjort är att skaffa barn.

När Oskar som är i en ganska kramig fas utbrister "mamma, jag älskar dig hela dagen" då smälter jag, stannar upp och lyckas med att njuta av ögonblicket. När Nina springer emot mig i full fart i hallen när jag är hastar iväg tidigt till jobbet en måndagsmorgon som idag och utbrister "mamma vänta, kraaaaam!" och lägger sina knubbiga armar runt min hals, då rinner all stress av mig och jag påminns om det som är allra viktigast här i livet...

Evighetsförkylning?

Hur länge kan en förkylning hålla i sig? Finns det olika förkylningsvirus som ligger på lur för att kasta sig över ett immunförsvar som redan är försvagat? Jag hostar och snuvar fortfarande en och en halv vecka sedan jag trillade dit och Nina som nu utvecklat luftrörskatarr började för tre veckor sedan. Kombon av att Nina vaknar vid fyra av hostattacker och Oskar som skuttar upp klockan sex har gjort att jag och Lars turas om att sova i bäddsoffan för att kunna få ihop en ostörd natts sömn. Får jag inte sova blir jag grinig och med tanke på hur mycket det kommer att bli på jobbet ett par veckor framöver har jag inte riktigt råd att inte vara på topp så sömn måste prioriteras, även om det är ett tråkigt val att göra många gånger.

Tur ändå att veta att vid de tillfällen då inte barnen är sjuka så sover de faktiskt riktigt bra i sina sängar hela natten. Jag märker ju vid sjukdomsperioder just hur trött man blir när man blir väckt flera gånger per natt eller har någon som snarkar och klistrar fast sig som ett plåster på mig (Nina) eller snor runt som en osalig ande halva natten (Oskar). Fast å andra sidan så är det ju också alldeles underbart mysigt att ligga och snusa med något av barnen jämte sig. Det kommer jag allldeles säkert sakna när de har växt upp. Fast det ska vara lagom ofta (dvs sällan). Och helst i en King size bed som vi inte har så att alla får plats utan att man måste balansera på ytterkanten av sängen för att den minsta personen i sängen beslutat sig att sova i sidled och därför behöver all plats....

Just nu är iallafall de små aktivitetskrävande kidsen på lekplatsen med Lars och jag sitter här och tänkte läsa ut min bok i lugn och ro (Rob Lowes självbiografi "Stories I only tell my friends" ifall någon undrar). Tänk att för bara drygt fyra år sedan så satt jag ofta och var rätt uttråkad på söndagar för att jag inte kunde hitta på kul saker att göra. Det problemet har jag ju inte idag och jag skulle ge mycket för att någon gång ibland (typ oftare än vart fjärde år) kunna ha en helt oplanerad söndag hemma utan barn. Utan planer. Utan Att ha massa Att Göra-listor. Utan att behöva vara någonstans en viss tidpunkt. Det är fantastiskt mysigt att kunna åka iväg till London (min absoluta favoritstad som jag inte vill bo i, men gärna besöka så ofta som möjligt) som jag och Lars har tillfälle att göra en gång om året iallafall, men ibland tror jag man skulle må bra av att bara vara hemma en helg utan att ha den helgen uppbokad. Väl värt att tänka på.Om det kan planeras in är väl en annan sak.

Jag är inte alltid så förtjust i att gå till lekplatsen. Inte som idag iallafall när det är grått och 8 grader varmt. Lars får gärna ta lekplatsen under de omständigheterna så tar jag pysslandet. Igår kände jag mig inspirerad och satt och målade långt efter att Oskar tröttnat.
Att borsta tänderna är inte alltid populärt här, men det är något vi är stenhårda på. Och vi drar oss inte för att dra till med Tandtrollet om det får önskat resultat;).

Fin höstvecka

Det här har varit en riktigt bra vecka för att vara mitt inne i vad som vanligtvis känns som en seg, mörk och långsam årstid. Lars är i Japan, Zora är på semester i Heidelberg, barnen har skollov och jag jobbar. Men mormor och morfar har ju varit här en hel vecka och hållit ställningarna hemma och det har ju varit fantastiskt lyxigt. Fint väder har vi haft också, det är fortfarande runt 19 grader varmt på dagen och 16 på nätterna och det är ovanligt i november. Dock så är ju prognosen för min födelsedag 10 grader och regnigt så det är väl som det ska vara då....

Det har varit jättemysigt att ha mamma och pappa här hela veckan. Skönt också att kunna sitta på jobbet och inte ha dåligt samvete för att barnen får långa dagar i fritidsverksamhet och dagis utan kan njuta av att ha lite härligt höstlov. Jag har kunnat jobba undan en hel del även om nästa styrelsesammanträde samt årsmöte om ett par veckor nog gör att mina veckor blir mer intensiva framöver. Tur då att jag har ett så bra team som stöd och intressanta ämnesområden att jobba med. Det känns som om jag hamnat rätt.

Vi har firat Halloween i år. 1 november är ju en helgdag här så det passade ju fint. Förutom pumpalykta så fixade vi schysst och lagom läskigt mobilpyssel som nu pryder barnens rum. Barnen hann tröttna innan jag och mamma var färdiga, men vi tyckte nog det var nästan ännu roligare än de gjorde så det märkte vi knappt..
Att gräva ur innehållet i pumpan var riktigt roligt.
Och såhär snygg blev pumpan. Jag är riktigt stolt över mina färdigheter här med tanke på att det var första gången jag provade på det.
"Jag är ledsen när mormor och morfar har åkt hem" sa Oskar imorse. "Mormor och morfar är nog ledsna också" svarade jag. "Fast när det kommer snö och tomten kommer då åker vi flygplan till dem" tillade Oskar och blev genast lite gladare.
Jag fick fint besök på kontoret igår. Oskar och Nina hade inte heller varit där tidigare och sprang som små vildar genom korridorerna. Jag hade förvarnat mina kollegor;)........
Alla får plats i direktörsstolen. Fast Oskar var mest intresserad av chokladen som jag hade utlovat honom..