Balla Trazan Apanson

Jag tror jag behöver spendera mer tid med vuxna människor. På sista tiden har det känts som om jag levt mig in i barnlivet med lite väl mycket entusiasm. Visst, det kan väl vara okej att kunna rabbla HELA texten i alla Emma och Totteböcker utantill och att försöka övertala Oskar vad gäller vilken film vi ska titta på (han tycker Kalles Äppelträd, men jag vill titta på Gustaf) och att tycka att det är supermysigt att äta pannkakor med blåbär på fredagar, men jag fick mig en tankeställare häromdagen.

Jag kom nämligen på mig själv att A) tycka att det var höjden av vuxenlyx att kunna gå själv till mataffären och "shoppa" (numera är det nästan lika kul att välja chokladmousse för kvällens soffrace som det tidigare var att prova kläder i trendiga butiker) och B) uttrycka min tillfredsställelse över att få denna "mysiga egentid" genom att nynna högt för mig själv i mataffären. Och jag nynnar ALDRIG högt för mig själv ibland folk vanligtvis.

Och det var inte det värsta. Nej, jag gick nämligen och sjöng på min senaste favoritsång som jag ibland sätter på på hög volym när jag går hemma med Nina. Och vi snackar inte en sång från Kents senaste platta eller ens någon gammal avslagen 80-talslåt. Nej det handlade istället om "Mors lilla lathund".. Det har alltså gått så långt att jag inte bara lyssnar på en "Absolute" samlingsskiva, men att det handlar om "Absolute Barnfavoriter"...

Så nu känns det läge för en dos Spotify för såhär kan det ju inte fortsätta! Frågan är bara vad jag ska välja där. Jag får en sådan beslutsånget inför det stora urvalet (plus att jag ju inte har koll på några sångare eller band som inte gjorde musik redan på 80- eller 90-talet). Så vad ska jag lyssna på? Tips mottages tacksamt.

Tills dess lämnar jag er med min Topp tre av Barnfavoriter:
1) Mors lilla lathund
2)Sjörövar-Fabbe
3)Du käre lille snickerbo.

Nu läggdags och bokdags Ska inte läsa Emmas lillebror blir sjuk.......

Monster!

Idag har vi varit och tittat på monster hela familjen. Vi har nämligen varit på Bryssels naturvetenskapliga museum och tittat på deras stora dinosaurieutställning. Vi trodde kanske att Oskar skulle bli lite rädd för de stora skeletten, men det behövde vi inte oroa oss för. Han var nämligen helt begeistrad och sprang energiskt runt med ett stort leende på läpparna och det var en fröjd att se. Efteråt blev det såklart till att införskaffa en liten plastdinosaurie som souvenir (och inte den söta växtätande gröna som jag hade spanat in utan en ful och ondsint orange variant som Oskar hade blivit förtjust i) och sedan kopplade vi av genom att dra in båda vagnarna på nyöppnad pub i närheten (nästan helt folktom klockan halvsex och tur var väl det för pubar är inte vidare vagnanpassade så när vi var inne med våra två så fanns det inte mycket utrymme kvar) för en apelsinjuice till Oskar och sedan en biere blanche (en sommaröl för mig i vanliga fall, men idag var det faktiskt 13 grader varmt så det kändes passande) till Lars och mig. Den ölen satt fint!

Det här tyckte Oskar var jättekul. En interaktiv dinosaurie på väggen som gick till attack, vrålade och "spräckte glaset" när man kom för nära. Vilket coolt monster!

Nästan vår

Vi har nio grader varmt i Bryssel just nu och vårkänslorna börjar smyga sig fram. Visserligen är vädret rätt kass med regn och gråa skyar, men krokus och snödroppar blommar i trädgårdar och parker och fåglarna kvittrar de dagar då solen tittar fram några minuter.

Det får mig att längta till att sitta på terassen och njuta av vårsolen med en rykande het kopp latte i handen.. Fast först får det sluta regna såklart och först får jag rensa bort alla fjolårets döda krukväxter som får terassen att se rätt deprimerande ut just nu...

Jag hoppas också på att vi äntligen får en varm och solig sommar. Nu är jag också nämligen sugen på att sippja ett iskallt glas vin eller två utomhus på sommarkvällarna. Därför är jag extra glad över att Nina nu äntligen upptäckt att det går att dricka mammamjölk ur flaska också så det ska nog gå att fasa ut amningen lagom till sommarsäsongen utan några problem;).

Älskade böcker

Jag har så länge jag kan komma ihåg gillat böcker. Vi hade en hel del barnböcker hemma och det var jättemysigt att ha mamma eller pappa (mest pappa har jag för mig...) läsande en bok innan sängdags. Så fort jag lärde mig läsa själv och klassen gick till skolbiblioteket kom jag hem med ett par kassar böcker varje vecka.

Böcker är fortfarande en passion och våra bokhyllor är proppfulla med alla våra favoritböcker (jag är stenhård och ger bort böcker till Oxfam om jag inte tycker de är vidare bra) och jag kan fortfarande tycka att det är en lyx att kunna gå in i en bokaffär och köpa flera böcker samtidigt (som student hade jag inte råd att köpa många böcker per månad).

Därför är det självklart att jag försöker se till att mina barn delar detta intresse. Jag kan tycka att barn nog är rätt överösta med leksaker i dagens konsumtionssamhälle och att de skulle vara minst lika glada för att bara ha hälften så mycket, men vad det gäller böcker så ser jag det helt annorlunda. Kan man ha för många böcker egentligen? Jag älskar att titta på mina bokhyllor och tycker det är jätteroligt att läsa böcker för Oskar (och Nina som redan verkar tycka det är intressant att titta på bilderna). Trots att Oskar är en sådan energisk kille med mycket myror i baken och spring i benen så tycker han det är roligt att sitta i mitt knä och läsa Totte, Emma, Nicke Nyfiken, Bamse eller någon annan favorit.

Jag har räknat ut att vi redan har cirka 50 barnböcker hemma och fler lär det bli. Ett tiotal av dessa är mina och brorsans gamla barnböcker. En av Oskars favoritböcker just nu är "Emmas lillebror är sjuk" och den var väl en favorit när jag och Magnus var små också för den har tejpats både då och nu för att den ska hålla för flitigt läsande;). Hade jag bott i Sverige hade jag nog sett till att låna böcker på bibliotek, men det fungerar ju inte här och både jag och Lars tycker det är viktigt att vi läser böcker på tyska och svenska hemma för att se till att modersmålen blir de starkaste språken.

Oskar lever sig verkligen in i böckerna. Som här till exempel när han varje gång vi läser denna bok blir bekymrad för att vovven blir ledsen....
...och för att vovven ska bli glad igen får han låna Oskars favoritsnutteelefant varje kväll.....
Nina nöjer sig än så länge med att tugga på böckerna;).På tal om något helt annat så har jag äntligen lyckats handla lite sommarkläder som redan får mig att längta till solig semester och varma dagar (för denna sommaren kan ju verkligen inte bli lika usel som den förra, eller hur...). Efter en trist klädhöst med grått, svart, mer grått och lite lila i affärerna får dessa kreationerna från Desigual mig att bli på riktigt gott humör. Kanske inte allas "cup of tea", men "I like... a lot":).Lång t-shirt/top, perfekt till skinny jeans och schyssta sandaler. Eller kanske till och med ett par Swedish has beens... Fräsch klänning för sommarfesten.

Sårbar

Att få barn är som alla föräldrar vet något helt fantastiskt. Ens barn är ju det finaste man har och de ger livet en helt annan dimension av lycka och glädje. Däremot kan jag tycka att livet med barn har gjort mig nästan hudlös vad gäller hur sårbar jag numera är. Jag har alltid varit väldigt blödig och har så länge jag kan minnas tyckt att det varit fruktansvärt jobbigt att se djur eller barn må dåligt, men nu med egna barn har detta fenomen blivit sju resor värre och det värsta jag kan tänka mig är att mina barn far illa eller blir allvarligt sjuka.

Inte för att jag konstant går och oroar mig för så kan man ju inte leva sitt liv, men bara tanken på att något skulle hända barnen får mig att få en hård knut i magen. Vi fick en liten känsla av hur det skulle kännas i sommar när Oskar fick urinvägsinfektion och blev inlagd på sjukhus med intravenöst antibiotika in fem dagar. Det stacks sprutor i honom, han var tvungen att genomgå ett antal obehagliga processer som involverade en massa sjukhusapparater och han blev kopplad till en monitor för att man skulle kunna följa hans hjärtrytm och annat. Nu fick vi ju väldigt snabbt reda på att även om det var nödvändigt att vara såpass länge på sjukhus så var det enkelt åtgärdat och Oskar skulle bli helt frisk, men det fick mig att tänka på alla dessa barn och deras föräldrar som mer eller mindre växer upp på sjukhus och som kanske aldrig blir helt friska och hur sorgligt det är. Barn är ju det finaste och oskyldigaste som finns och att vissa barn inte får leva sitt liv känns oändligt tragiskt.

I veckan fick jag ett mail som jag först trodde var någon bisarr spam, men som visade sig vara ett meddelande och hälsning till Oskar från de clowner som kom ett par gånger i veckan för att roa barnen i somras på sjukhuset. Dessa clowner gör ett otroligt viktigt jobb, speciellt för de barn som är på sjukhus en längre period och även Oskar som verkligen inte var sitt vanliga soliga jag under just denna veckan kunde inte låta bli att dra på smilbandet lite försiktigt när de busade med honom. Snacka om att deras jobb är värdefullt och gör skillnad för alla de sjuka barn de besöker. De här fotona var bifogade i mailet jag fick.

En liten solstråle

Idag fyller Oskars och Ninas kusin ett år. Ett stort grattis till Julia! Jag kommer ihåg när pappa ringde mig på jobbet och berättade att hon var född och hur glädjen var blandad med oro med tanke på att hon kom till världen två månader tidigare än planerat. Därför är det extra roligt att se hur hon växer upp till en helt frisk, kavat, glad och sprallig tjej. Jag är övertygad om att hon och Nina kommer att få mycket roligt ihop när de växer upp!

Vara rädd om det man har..

Ni vet hur det är. Dagarna ser likadana ut och man har fullt upp titt som tätt. Som småbarnsföräldrar består vardagen mest av att försöka få allt att gå runt och visst blir man trött på handling, matlagning, städ, blöjbyten, plock och mornar med superpigga barn klockan sex sju dagar i veckan. Om jag har tur har jag lyckats läsa ut söndagstidningen på onsdagen och min bokläsning ligger på rekordlåg nivå.

Men så tittar jag på mina underbara barn och fantastiska familj och känner mig otroligt lyckligt lottad. Visst kan jag vara trött, hängig och bli trött på att egentiden numera på sin höjd består av en halvtimme i badet (medans Oskar står på nedervåningen och ropar för att jag ska komma ner och bygga legohus), men jag vet ju att jag har alla mina nära och kära hos mig och det ska man vara tacksam över. Livet kan vända så snabbt...

Det tänker jag på när jag fick reda på den tragiska tågolycka som krävt åtminstone 25 liv strax utanför Bryssel. Två pendlartåg kolliderar mitt i morgonruschen och alldeles för många familjer har förlorat en pappa, en mamma, en dotter eller son. De gav sig iväg imorse precis som de gjort så många andra dagar och nu kommer de aldrig hem igen. Mina tankar går till deras familjer idag.