Det här med poesi..

..har aldrig varit min grej. Jag har liksom aldrig fattat genren, eller riktigt kunnat uppskatta djupet under orden. Fast nu när Tranströmer fått Nobelpriset får man kanske ge det en chans. Om inte annat för att icke-svenskar härnere säkerligen kommer att fråga mig vad jag tycker om hans författarskap och då kan det ju vara en fördel att ha läst en dikt eller två....

Fast det här med poesi kan ju vara något mindre intellektuellt än dikter. Visst finns det vissa sångtexter som kryper under skinnet på en. Och som i kombination med musiken lyfts till höga höjder. Just nu lyssnar jag på denna Kent-sång av dessa skäl.

Utan dina andetag

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag
utan dina andetag