Det som verkligen räknas

Efter en arbetsdag som började klockan åtta och som bestod av en heldags styrelsemöte beslöt jag mig igår för att gå ifrån kontoret "redan" klockan fem för mina energinivåer var helt förbrukade. När jag var nästan hemma ringde telefonen. Det var Lars som bara sa "vänd dig om" och lade på. När jag svänger runt ser jag hela familjen hundra meter bakom mig. När barnen får syn på mig ropar de av glädje och Nina springer fort, fort på sina knubbiga ben tills hon kommer fram till mig och kastar sig i min famn. "Mamma, jag tycker det är jätteroligt att träffa dig såhär på eftermiddagen" säger Oskar.

Att det var så fantastiskt roligt att träffa mig så oväntat och att vi alla kunde ha en timme ihop hemma innan det var dags för matlagning och läggdags var jätteskönt. Imorse upprepade Oskar hur roligt det var. "Kan vi göra det fler gånger mamma?".

Det är sådant här som gör att jag inser både hur fantastiskt det är att få ha sin fina familj och få känna sig så uppskattad, men också hur jobbigt det kan kännas eftersom jag inte kan göra det här mer regelbundet. Jag kan visserligen vara flexibel med mina jobbtider, men med en arbetstid som är heltid+ så är det ändå inte så lätt i praktiken. Jag trivs med mitt jobb, men jag saknar också mina  onsdagseftermiddagar med Oskar, blir trött på långa dagar och resande och att sällan känna att det finns tid över till något som inte står uppskrivet på min Att Göra-lista.

Ser iallafall fram mot vårens återkomst, sommartid och lekplatser som inte längre stänger halvfem. Det kan bara bli bättre och bättre. Eller så kan det iallafall inte bli regnigare och gråare och det är ju alltid en början.