Mitt nya jag?

Igår var det dag för en shoppingtur på lunchen. Det här blev resultatet.

Jag vet inte om det är en 40-årskris, eller om det är det faktum att så många "vanliga" människor i min närhet börjat springa (alltså inte de hurtbullar som alltid sportat utan de som inte tränat på de senaste årtionden), men nu har jag också beslutat mig för att äntligen försöka komma i form (efter att ha tillhört kategorin ovan som inte sportat på typ 20 år). Jag resonerar som så att blir det inte gjort nu så kommer jag aldrig börja. Och eftersom jag aldrig hittar tiden att gå på aerobics eller åka och simma och råkar bo precis jämte en stor park/skog så tänkte jag att kan andra så kan jag. Så imorse klockan 7.55 skuttade jag upp ur sängen, drog på mig träningskläderna och drog ut på ett 35 minuters intervallpass.

Mitt 30-åriga jag hade förfasat sig: "Du gick upp FÖRE åtta, en LÖRDAG morgon och tyckte att det skulle kännas SKÖNT att ge sig ut och SPRINGA?! Du blev alltså inte TVINGAD under PISTOLHOT att ge dig ut för något som du ALLTID AVSKYTT SOM PESTEN???? Har du helt fått FNATT!!".

Men nej, det kändes faktiskt skönt. Och jag tänker prova på imorrn igen. Det ska väl tilläggas att jag fått rådet att komma igång långsamt från de som kan sådant här så nu har jag ett tolv-veckors program med intervallträning innan det ska vara läge att ge sig ut på långa joggingrundor. Och det passar nog mig bra eftersom jag vid tidigare tillfällen när jag försökt börja jogga genast försökt mig på trekilometers pass i kuperad terräng med resultatet att jag nästan klappat ihop av ansträngningen. Och avskytt upplevelsen TOTALT. Jag hoppas denna taktik funkar bättre. Jag känner att jag verkligen behöver röra på mig för att förhoppningsvis få lite mer energi eftersom jag allt som oftast känner mig så trött i veckorna. Jag vill inte uppleva samma stress och trötthet som förra hösten innebar.

To be continued....