Nu tar jag en paus

Det har inte blivit så många inlägg som jag velat det sista året. Jag känner att bloggen tar mer energi än den ger just nu och efter att ha funderat på att ta en paus flera gånger tidigare så känner jag att det nog är läge att göra något annat med min tid än att blogga. Maila mer och få lite reaktioner på det man skriver till exempel. Jag har gillat att blogga, men det är inte lika roligt som det varit och reaktionerna på det jag skrivit har varit få den sista tiden och jag drar slutsatsen att bloggen inte är så relevant längre och att jag kanske ska lägga min tid på annat. Som att få de där tusentals familjefotona från de senaste sju åren samlade i album, något som legat som en surdeg på mitt samvete i lika många år...

Det känns vemodigt, men jag skriver inte endast för min egen skull och det är så tyst på bloggen att det inte känns som om det är värt att fortsätta just nu. Så det blir åtminstone en paus för ett tag framöver så får jag se hur det känns.

Kram på er. Ett speciellt tack till Karin som inspirerade mig att starta denna bloggen i maj 2008 och tack till alla som läst till och från under dessa sex år.

Bloggtråkig

Jag börjar tappa sugen litegrann vad gäller bloggandet. Det känns inte som om jag har så mycket att skriva om. Definitivt inte i jämförelse med alla dessa duktiga, temainriktade bloggare som gör ett sådant otroligt professionellt jobb på sina bloggar. Visserligen använder jag bloggen lite som en slags onlinedagbok som jag kan tycka är kul att "bläddra" tillbaka i, men ska jag blogga bara för det? Då borde jag nog istället lägga den tiden på att äntligen sätta de senaste fyra årens fotohög i album istället, för det där (numera väldigt stora) icke-gjorda projektet är en ständig källa till ångest...

"Kanske skulle man ta och skaffa sig ett tema då" sa jag till mig själv under hundpromenaden häromdagen. Fast den återkommande frågan är ju då vilket tema det skulle vara. Jag menar några hobbies har jag ju inte haft på de senaste fyra åren direkt. Det närmaste jag kommer är väl att läsa böcker, men bokbloggsvärlden är ju redan fylld av duktiga bloggare så där ska nog inte en amatör som jag komma och lägga mig i.

Så vad annars? Min spännande jobbvardag som lobbyist i EUs huvudstad? Nej, just det ja, jag jobbar ju inte nu....

Min Brysselvardag kanske? Fast jag vet ärligt talat inte om mina vardagsrutiner, (oftast lika spontana som om de vore skrivna i sten) kan vara något roligt att läsa om (igen, igen och igen). Hur mycket kan man variera sig på teman skolhämtning, hundpromenader, franskaklasser, jobbsök, lekplatshäng och mer lekplatshäng?

Nej, grejen är nog att hitta något ämne att kåsera på ett sådant där underfyndigt, spontant och intellektuellt och/eller ironiskt sätt (ämnet i sig spelar ingen roll) och så vips har man ett passande inlägg som passar in under titeln på denna blogg. Problemet är väl kanske att det inte blivit mycket funderingar på senaste tiden, mer beskrivningar av vad som hänt sedan sist. Och det är väl inget fel på det i och för sig, men jag känner mig ganska blek jämförelse med andra i bloggvärlden just nu och är lite trött på min egen fantasilöshet.

Kanske är det bara en svacka, kanske ska ribban läggas lägre, kanske återkommer motivationen igen, men just nu känner jag inte att det här är riktigt lika roligt som det var.....

Bloggveteran?

När jag började blogga för exakt tre år sedan idag var jag definitivt inte nytänkande, men det var ändå något ganska nytt och spännande. Numera känns det nästan som om man ligger kvar i bakvattnet och skvalpar i och med att man inte gått vidare med Twitter och annat, men, men det bjuder jag på. Jag kan alltför ofta känna en egenpåtvingad stress över att alltid göra fem saker samtidigt även när jag inte måste. Det är alldeles helt säkert ett resultat över den multi-tasking som familjelivet innebär för det mesta så jag har känt ett behov av att dra ner på tempot både här och där och försöka koncentrera mig på en sak i taget oftare.

Så att medvetet inte sätta på datorn alla dagar (inte ens för att kolla mail och där kan det klia i fingrarna minsann) och koppla bort onlinebehovet att uppdateras eller uppdatera stup i kvarten har varit bra (men inte helt lätt ska tilläggas) för mig och min rastlösa själ:).

Så jag fortsätter simma lugnt med min lilla familjeblogg så länge det fortfarande känns roligt och jag har läsare kvar:). Nu är det dags att gå offline för lite franskaplugg. Alla dessa verbböjningar och regler för användningsområden gör mig tokig ibland. Även om min franskalärare tröstade mig med att säga att vad gäller de mer komplicerade verbformerna så gör även de som har franska som modersmål ofta fel.
Det fina vädret fortsätter i Bryssel. Här monsterlerapyssel på terassen.
Trendig vårtjej klädd för lekplatsbus.
Vår duktiga och otroligt gulliga städhjälp som är överförtjust i både Nina och Oskar.

Anybody out there?....

Jag har nu skrivit den här bloggen i snart två och ett halvt år. Och det är roligt och något jag gör också för min egen del då den har blivit något av en onlinedagbok för hur mitt dagliga familjeliv ser ut.

Däremot så hoppas jag ju såklart att andra också tittar in på bloggen då och då och det vet jag nog att ni gör. Däremot så ska jag erkänna att jag tycker det är trist att det är så få som kommenterar det jag skriver. Vem är det som läser denna blogg egentligen? Ibland känns det som om det knappt är någon överhuvudtaget...

Alltså, det vore klart roligt att få lite mer regelbunden respons. Om det inte passar att kommentera på bloggen så får ni gärna maila. Jag sitter ju trots allt så långt borta från er alla, kan inte alls träffa er så ofta som jag vill och en monolog utan feedback blir lite enahanda i längden..

Så, skärpning är ni snälla. Annars kanske jag börjar strejka i protest;).