På egna ben

Titta på mig! Jag kan ställa mig upp och stå kvar i hela fem sekunder alldeles själv!

Pyssel Hall of Fame

Det blir inte lika mycket pyssel för mig och Oskar numera. Dels för att de gör otroligt mycket sådant i skolan och dels för att det inte alls går att göra det med Nina närvarande eftersom hon har en tendens att antingen äta upp pysslet eller skrika i protest för att hon inte får/kan göra samma saker som Oskar. Lillasyster kan vara en mycket bestämd dam minsann...

Däremot försöker jag ta fram pyssellådan åtminstone en gång på helgen och idag var det äntligen dags att göra färdigt familjesamlingen av toalettgubbar. Julia saknades nämligen och henne ville Oskar bestämt få gjord nu.
Här är hela uppsättningen.

För dem som inte känner igen sig själva kan meddelas att personerna i främre raden är från vänster till höger: pappa, mamma, Oskar, Nina, farfar och farmor. Bakom syns diverse abstrakta Oskarsgubbar och annat.

Här har vi en utomjording, morfar, mormor, Magnus, Karin, Julia och Anke. Nu får vi väl se om intresset håller i sig för då får vi väl utöka kretsen med kompisar och annat;).

Bokstavligen talat...

Alla som har barn i småbarnsåldern vet att dessa små liv inte förstår ironi och tar allt man säger bokstavligen. Så kommentaren "Åh vad roligt för mig att få torka upp det sjuttioelfte glaset spillt mjölk" får bara tre-åringen att titta på mig konfunderat...

Häromdagen fick jag också mig en insyn i just hur bokstavligen alla ord kan tolkas. Vi bor på tredje våningen, men jag och Oskar hade precis kommit hem efter en sväng till mataffären och stod innanför ytterdörren på bottenvåningen. Jag berättade att Magnus, Karin och Julia förhoppningsvis skulle komma och hälsa på oss härnere och det skulle väl bli roligt? Då tittar Oskar på mig, nickar, men säger allvarligt "Nej mamma, vi bor inte härnere, vi bor däruppe" och så pekar han uppför trapporna...... Så gott folk, om ni tittar förbi hos oss kom ihåg att vi bor "däruppe i Bryssel".....

Frosseri och framtidsplaner

Jag är ingen gottoman av naturen utan kan klara mig ganska länge utan att känna sötsugsbegäret. Det har kanske att göra med att det finns så tråkigt godis i Belgien, men i vilket fall som helst har jag inte ätit godis sedan mamma och pappa (på min begäran) hade med sig en rejäl påse smågodis till Gran Canaria. Fast idag kände jag att det var dags igen. Jag hade fått tipset av Adams mamma att det finns en annan svensk butik ännu närmare mig än den jag redan känner till. Så sagt och gjort dit gick jag idag och inhandlade det ni ser ovan.. Fast med tanke på priserna lär jag ju inte göra det för regelbundet. 35 spänn för en normalpåse ostbågar känns ju rätt dyrt....

Jag kommer nog motionera bort alla kalorier jag äter idag iallafall för efter att ha lämnat Oskar skolan imorse var jag nämligen på möte med den där headhuntern jag stötte på på cocktailpartyt härom veckan och därifrån gick jag hem två kilometer. Efter en kaffe- och lunchpaus här hemma blir det sedan hundpromenad och barnhämtning så idag behöver jag inte känna att jag saknar träningstillfälligheter. Billigt är det också;).

Mötet med headhuntern gick bra tyckte jag även om det blev lite av jobbintervjustuk med frågor av typen "what were your biggest achievements when working for company X" etc. men det får man väl ta och jag hoppas att jag gjorde ett bra intryck. Just nu har man inga klienter som letar efter någon med min profil, men man har haft det tidigare så om företag eller industriföreningar framöver letar nytt folk på miljö- och-eller kommunikationsfronten så är chansen väldigt stor at de går via en headhunter. När jag frågade om min misstanke att många jobb på min nivå aldrig utannonseras stämde fick jag svaret "ja absolut". 10% av jobb utannonseras, resten går tydligen via headhunters eller andra nätverk. 10%! Det var mindre än vad ens jag hade trott, men det visar ju att den rätta vägen framåt är kontakter, kontakter och mer kontakter alltså... På torsdag ska jag luncha med en av mina gamla kollegor på avfallsområdet och se vad hon kan ha koll på och det är nu också läge att maila andra personer som sitter på bra positioner här i Bryssel:).

Nu känns det dock läge för en latte och mandelcroissant.

Maskeradbal

Idag har vi varit på maskeradbal. Den anordnades på Oskars skola och hela aulan var fylld av små cowboys, indianer, Batmans, spindelmän, prinsessor, poliser, Zorros och annat. Att fira karneval är ganska stort härnere, men jag var besviken på det maskeradutbud som fanns att hitta i leksaksaffärerna. Dyrt, trist och av värsta tänkbara nylonkvalitet. Så vad göra? Ja, inte handlade det om att knyppla ihop en handgjord drakdräkt direkt. Såå händig är jag ju knappast.... Däremot blev jag ganska nöjd med den ihopplockade piratutstyrseln jag fick till. Om jag får säga det själv var Oskar den fräckaste sjörövaren idag:). Nyckelpigan här är Oskars svenska kompis Adam som går i samma klass.

Igår var Oskar och Lars hos frisören. Nog för att vi tycker Oskar är gullig i längre hår nu när det är så lockigt, men efter sex månader utan en sax i håret var det dags för en trimning.

Maskeradbalen gick för barnen ut på att springa runt på ett stort dansgolv och dansa (musiken var uppenbarligen vald av någon i min ålder för det var värsta 80-talsstuket där), eller busa runt och hälla konfetti på varandra.

Nina tyckte det var spännande med alla stora barn och tittade sig storögt omkring hela eftermiddagen. Att sitta på golvet och käka konfetti var också kul.

Nu har dock alla barn uttröttat gått och lagt sig och jag väntar på att min käre sambo ska servera en ny spännande pastarätt. Imorrn väntar fika hos Adam och hans familj och det ser vi fram emot allihop. Det är jättebra att Oskar börjar prata mer och mer franska och har belgiska kompisar, men jag tycker också det känns bra att han kan umgås med svenska barn och Adam är en riktigt gullig kille. När jag träffade honom och hans mamma utanför skolan i veckan sa han helt spontant: "Adam tycker om Oskar". Gulligt.

Hurra för kusin Julia...

.... som fyller två år idag! Ett stort grattis önskar vi alla i Bryssel. Oskar och Nina tycker det är synd att de inte får hjälpa Julia att äta upp födelsedagstårtan, men hoppas att de kan träffas snart och busa runt tillsammans:)Snöbus tillsammans i torpet i januari.

Belgisk byråkrati

Under årens lopp har jag blivit av med två svenska körkort efter att ha fått min handväska respektive min plånbok stulen. Det är alltid lika tråkigt, inte bara för pengarnas skull, men för alla kort och annat man blir av med. Dock så har administrationen på den svenska ambassaden i Bryssel alltid fungerat superbt bra. Man går dit, skriver på lite papper, lämnar ett foto och efter en vecka eller två kan man hämta sitt nya körkort.

Belgisk byråkrati är givetvis inte lika enkel att ha att göra med. Jag har lyckats gå och slarva bort mitt belgiska ID-kort. Enligt belgisk lag ska man ha med sig sitt ID-kort så fort du går ut genom ytterdörren, men det har jag aldrig brytt mig om även om det brukat ligga i handväskan. Om de belgiska myndigheterna vill att jag ska ha med mig ID-kort överallt så får de banne mig sluta med att utfärda ID-kort som är a) dubbelt så stora som ett svenskt ID-kort och b) gjorda i papper! Ja, papper! Fatta så idiotiskt!

Nåväl, jag är övertygad om att ID-kortet kommit bort här hemma före sommaren eftersom jag inte brukar ta det med mig när jag lämnar Belgien, men jag har letat och letat och kan inte hitta det. Så nu får jag bita i det sura äpplet och få det ersatt. Och det skulle man ju kunna tro vore ganska enkelt för a) så borde ju kommunen ha en fotokopia på mitt ID-kort, b) så har jag ju mitt belgiska registreringsnummer som motsvarar svenskt personnummer och c) så har jag ju både svenskt pass och ID-kort med fotobevis på att jag är jag.

Fast så enkelt är det ju inte förstås. Det finns processer för allt. Jag och Lars tänkte att en bra historia kunde vara att säga att vår hund ätit upp ID-kortet (för det har ju inte blivit stulet) för det kan man ju inte göra så mycket administration av utan då är ju kortet borta och så ansöker man om ett nytt.

Fast, det stämde ju inte såklart. Efter att ha pratat med flera personer på kommunen har vi nu fått reda på att innan de kan påbörja processen med att utfärda nytt ID så måste vi ha en polisrapport på att ID-kortet blivit uppätit av en hund.

??????!!!!!!!

Jag ser framför mig hur jag får släpa in en helt oskyldig Zora (hon skulle aldrig äta ett ID-kort på detta sätt) till polisstationen och att hon väl där får skriva under med tassavtryck att hon har ätit upp kortet.

Snacka om att Belgien ibland tar priset för att att göra saker på ineffektivaste sätt!