Visst kan Nina cykla

Igår lärde sig Nina cykla. Bara sådär på nästan en gång. Efter att ha varit rädd och osäker när vi prövat ett par gånger tidigare så släppte det och nu cyklar hon fram och tillbaka helt själv i parken. Vilken stor tjej hon blivit på en gång. Nu får jag se till att skaffa den där tjänstecykeln jag är berättigad till så kan hela familjen snart ge sig ut på cykelrundor på helgerna:).

Vi har njutit av en långhelg här igen och det har varit avkopplande, speciellt som mamma och pappa är här och skämmer bort oss. Vi har pysslat, ätit tårta, lärt Nina cykla, cyklat långa rundor med Oskar, ätit mer tårta, sytt upp gardiner, ätit ännu mer tårta och myst på kvällarna med ostbågar och god helgmat.

Efter en ovanligt stressig arbetsdag i onsdags blev jag såhär fint firad när jag kom hem.

Nina övar sig på att cykla, men vågar inte cykla själv i fredags.

Så vi åker sparkcykel ett tag istället.

Här plockas det ekollon och kastanjer till eftermiddagens pyssel.

Igår blev sedan dagen då det släppte för Nina och såhär bra cyklar hon nu. Fast bara på plan mark än så länge.

När morfar inte hjälper Nina med cyklingen eller pusslar med Oskar kan han hittas i "biblioteket" med en deckare i handen....

En av de tre (!) tårtor vi tryckt i oss i helgen. Men  de är ju så goda och vi hade ju både min födelsedag, Fars Dag och Ninas cykeleskapader att fira;).

Imorrn är det jobb igen och en ganska mycket sådant. Det är föredrag som ska skrivas, möten att gås på, en brinnande politisk fråga som kommer kräva en massa tid, samt en ny medarbetare som börjar på fredag och som behöver den rätta introduktionen. Det kommer bli lugnare igen på fredag i nästa vecka, men tills dess är det nog bara att ta ett djupt andetag, slänga sig in i stormen och försöka hålla den värsta stressen stången. Det hjälper att ha sådana här helger att tänka tillbaka på för att hålla den nyttiga balansen. Vad kommer jag minnas mest om ett halvår. Jobbpressen eller Ninas lyckliga min när hon sitter stolt och cyklar?.... Det blir nog bra med jobbet. Om inte annat för att det ju alltid på något vänster brukar bli det så då får det bli så nu också.

"Min tand är lös"....

Oskar har haft en lös tand ett tag. Och idag trillade den ur. Den försvann och vi trodde först den hade blivit svald, men det visade sig att Oskar trodde den var en kärna när han åt ett äpple och hade spottat ut den. Den återfanns på terassen. En tand mindre och ändå ser Oskar nu äldre ut;).

Den återfunna tanden....

...Och gluggen i tandraden...

Stora killen

Idag var det fint väder så vi tog en paus från alla flyttbestyr och gick till Bois de la Cambre som numera ligger på knappa tio minuter från huset. Eller, gick och gick. Barnen cyklade. Vi hade bestämt att försöka igen att ta av stödhjulen på Oskars cykel. Det har inte varit helt lätt att öva cykling med honom som vi har bott hittills, men nu tänkte vi försöka igen så att vi skulle kunna ta av stödhjulen permanent senare i vår.

Oskar har inte cyklat på ett par månader. Och förvånar mig och Lars idag genom att börja cykla utan hjälp så fort vi tar av stödhjulen. Som om han alltid kunnat cykla. Både jag och Lars blev helt mållösa. Och väldigt stolta såklart.

Här kommer Oskar i full fräs.

Nina är också snabb på sin balanscykel, men har nästan vuxit ur den så nu blir det kanske snart stor cykel för henne också.

Tomtebesök

Vi hade besök av tomten inatt. Han hämtade ett paket med nappar från Nina. Det finns andra bebisar som behöver dem. I utbyte lämnade han ett paket till den stora tjejen som nu sover utan dem. Såhär nöjd kan man bli då.

En rosa nalle var vad Nina önskade sig. Hon är mycket förtjust i rosa ljust nu....

Cykeltur

Äntligen lite fint, kallt väder i Bryssel. Som höll i sig över helgen också för ovanlighetens skull. I lördags var det fullt upp med shopping för både mig och Lars i omgångar (ja, fler skor på rean faktiskt) och andra ärenden. För att hinna med allt utan mer stress än nödvändigt skrev jag dagsschema som innehöll allt från när Zora skulle promeneras till när vem skulle sticka ut på ärenden. Kändes lite jobbaktigt, men det fungerade jättebra och allt blev avklarat:).

En av uppgifterna i lördags var att äntligen hämta Oskars födelsedagscykel i cykelaffären (Oskar ville att den skulle vara blå och den färgen fick man bara in alldeles nyligen) och i söndags var det dags att ta den första turen i parken.

Såhär glad kan man se ut då. Det gick riktigt bra för att vara första gången, men det är klart att stödhjulen hjälper ju till...

Nina ville ju inte vara sämre så hon rullade på på sin nya cykel. Och jag gick dubbelvikt och hjälpte till med balansen runt hela parken (och ja, jag fick ryggont av det).

På språng

Våren har kommit till Bryssel. I onsdags städade jag och Oskar terassen, gick till blomsteraffären och köpte några fina vårblommor och avslutade med årets första utomhusfika. Härligt! Oskar kopplar av efter idogt grävande i diverse blomkrukor;).

Fast det bästa var ju helt klart att fika efteråt!

Nina har tagit sina första steg!! Igår fick vi henne till att äntligen våga släppa taget och hon tog sex stapplande små steg till allas stora förtjusning. Och hon var sååå stolt! Nu kanske hon nästan kan springa ikapp med kusin Julia när hon kommer och hälsar på om ett par veckor;).

Morfars trygga famn är bra att landa i.

På egna ben

Titta på mig! Jag kan ställa mig upp och stå kvar i hela fem sekunder alldeles själv!

Bättre sent än aldrig...

...tycker Nina som i helgen helt plötsligt började krypa "vanligt". Hon har ju rumphasat sig fram effektivt sedan i somras och ställer sig upp i spjälsängen utan problem, men annars har hon ju inte haft bråttom på mobilitetsfronten direkt;). Fast nu kanske det går snabbt till gående?...Så det är såhär 95% av andra bebisar tar sig framåt....

Tja, det är ju ett sätt såklart...

Fast jag tar nog min egna krabbvariant som känns effektivare... Pappa kallar mig redan Gollum....

Det ska tilläggas att Nina endast kryper när man ber henne om det. Annars så är hon fortfarande mest nöjd med sin byxbakslitande förflyttningsversion.

Att stå eller inte stå...

..det har varit frågan här hemma länge. I förra veckan var vi på läkarbesök med Nina för att kolla upp den evighetslånga förkylning och hosta som hon haft i en månad till och från och att för att få lite råd angående hennes väldigt avslappnade inställning till att lära sig krypa och stå.

Som tur var har hon bara en vanlig förkylning, om än enveten (det räcker gott med ett barn med återkommande luftrörskatarrer) och vi fick också veta att vissa barn, såsom vår lilla tjej, tar väääldigt lång tid på sig innan de står och går. Speciellt s.k. "rumphasare" som hon är (endast 5% av bebisar tar sig fram så tydligen) som ofta går direkt från detta stadie till att börja gå utan något vanligt krypande.

Nåväl, även om vi inte var direkt oroade så var det skönt att veta att trots sin saktfärdighet på just detta område så är det helt normalt. Och precis efter detta läkarbesök så har Nina faktiskt börja öva på att stå upp (med lite hjälp från oss) och hon börjar bli väldigt stolt när hon lyckas hålla hyfsad balans själv. Såhär kan det se ut.

Hmm, det är allt lite besvärligt det här...Fast nu börjar jag fatta lite hur det hänger ihop. Man kan alltså använda benen till annat än att sparka med...Oj, jag kan stå själv i hela tre sekunder!Fast det är lättare med lite extra hjälp.

Fantasi

Oskar har nyligen kommit i en ålder då han börjat fantisera mer och mer och sätter ihop olika saker från riktiga händelser, böcker och film och omarbetar dem på olika roliga sätt. Det är låtsasmotororer från Mulle Meck som går och hämtas, kartonger som fungerar som ugnar eller båtar och andra vardagsföremål som får en helt ny innebörd än den ursprungliga. Som förälder tycker jag det är både fascinerande och spännande att se hur han utvecklas och man försöker ju leva med så gott man kan. Fast det är klart att ibland går man tydligen för långt:

Oskar (kommer gående med en legobricka full med duplolego i ett lager): "Mamma, titta, en kaka!"
Jag: "Oj, vilken god kaka, får jag smaka?"
Oskar: "Ja, här får du en bit kaka.. Denna är din och den andra är Oskars"
Jag: "Vad är det för en kaka? Är det en äppelkaka, en banankaka eller kanske en jordgubbstårta?"
Oskar (tittar överseende på mig: "Nej mamma, det är en legobitskaka....."

Det börjar röra på sig.....

Till skillnad från många kompisars barn har mina inte alls varit speciellt tidiga i utvecklingen vad gäller den s.k. mobiliteten;).. Oskar började rulla runt först vid sju månader och kröp och stod upp när han var drygt nio. Det tyckte jag var rätt sent då, men det är ingenting jämfört med Nina..

Hon är otroligt duktig med finmotoriken och "pratar" mycket, men att förflytta sig har inte alls varit intressant. Lägger man henne på rygg eller mage blir hon störtsur och börjar skrika argt efter bara några sekunder.. Jag var lite orolig över att hon inte alls gjort tillstymmelse till att röra på sig, men sedan fick jag höra från min mamma att jag minsann inte kröp förrän jag var tio månader. Så Ninas lathet på området har hon alltså från mig;).

Fast nu har det precis börjat hända saker. Imorse satte jag Nina som vanligt på golvet bland lite leksaker, gick in i köket en minut eller så och när jag komm tillbaka satt hon en halvmeter längre bort, vänd åt andra hållet.. Hon har börjat hasa sig bakåt i sittande ställning. Hon tar sats med händerna och trycker till. Det ser ganska lustigt ut, men alla sätt är ju bra förutom de dåliga..

Jag har inte lyckats få fenomenet på kort eller film ännu, men detta kort är också från idag. Som ni ser är Nina en hejare på att klappa händerna!