De första tvivlen

Idag har jag haft en sådan där stressig och ineffektiv dag som jag avskyr. Avskyr för att jag är väldigt stressad, men ändå inte får tiden att göra det som måste göras. Idag var det möte efter möte som ställde till det och när jag väl satt på kontoret och försökte vara produktiv så ringde Lars och berättade att han på väg hem med Zora från hundpromenaden helt plötsligt kände sig så svimfärdig att han inte klarade av att ta sig hem själv.

Då stack jag såklart från kontoret i en väldig hast, lyckades få hem Lars som nu tack och lov mår bättre, men ändå känner sig svag, slängde iväg ett par prioriterade mail (tack och lov för smart phones....) rusade till skola och dagis för att hämta barnen, fick höra att Nina varit dålig i magen och inte velat äta och sitter nu och funderar på hur det bli imorrn om Lars inte mår bättre eftersom Oskars skola då är stängd p.g.a obskyr vallonsk helgdag.......

Jag visste ju redan från början att det inte krävs mycket för att den planering man lagt upp för att få allt att gå ihop ska falla som ett korthus. Med tanke på att Oskar på tre veckor redan varit hemma sjuk i två omgångar på sammanlagt sex dagar och det nu verkar som om flera i familjen kommer att bli dåliga så vet jag inte riktigt hur vi ska få allt att gå ihop utan att konstant gå och känna oss så stressade som jag gör nu.

Jag biter ihop, tar djupa andetag och försöker intala mig själv att det här bara är en usel dag och att det inte alls kommer att vara såhär för ofta. Jag hoppas verkligen det stämmer för annars lär det här bli tuffare än jag trodde.

Steg ett i min kampanj att pigga upp mig själv blir nog att öppna den där Häagen-Dazsglassen som ligger och skräpar i frysen. Och kanske äta upp den där sista Häxvrålpinnen som ligger i skafferiet. Sedan ligger det lite goda ostar i kylskåpet som ju inte behöver ligga där och mögla längre än nödvändigt;).....