Även långa semestrar tar slut någon gång och nu är vi tillbaka i Bryssel efter mer än sex härliga och mestadels avkopplande veckor i Sverige. Det känns inte som om man kan klaga på att vara hemma i vardagen efter att ha haft sommarledigt så länge, men oavsett hur länge man är borta tycker jag alltid det känns lite vemodigt när sommaren tar slut, dagarna blir kortare och höstens allvar kommer närmare inpå knuten...
Att jag just iår ska börja ett nytt jobb där det kommer att krävas mycket av mig gör det inte lättare att acceptera just denna höst kanske. Jag vet med mig att oavsett hur väl jag försöker förbereda mig mentalt, hur många organisationslistor jag skriver på jobbet och hemma, hur mycket vi än försöker effektivisera alla hämtnings- och lämningschema, hundpromenader, middagslagningar och annat så kommer det att bli en rejäl utmaning att jobba heltid båda två nu framöver. Jag tänker positivt och hoppas och tror att det kommer att gå, men tycker ändå det är bra att vara realistisk och inse att det nog kommer finnas dagar där man kämpar med både trötthet, jobbdeadlines, griniga barn och regntunga höstdagar och att det inte kommer kännas toppen direkt.
Jag gillar dock tänkandet om acceptans som tas upp i boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Jag har inte läst den själv, men den recenseras av A-Lo
här och verkar riktigt intressant. Synd att jag inte hann få med den hit hem för den hade jag nog kunnat dra nytta av nu framöver.
Just nu försöker jag att sakta, men säkert förbereda mig på det som komma ska, d.v.s ett heltidsjobb från 1 september, utan att för den delens skull oroa mig i förväg för vad som skulle kunna gå fel, eller kännas jobbigt. Tids nog sitter man ju där uppe i smeten och erfarenheten har lärt mig att i de allra flesta fall så är jag ganska bra på att lösa problemen när de dyker upp. Jag gillar följande ordspråk som i mitt tycke sammanfattar problematiken med att oroa sig riktigt bra.
"Worry is like a rocking chair, it gives you something to do but doesn't get you anywhere".
"Worry is interest paid in advance for a debt you may never owe".
Ja, ja, nog om detta. Tillbaka till sista veckan av vår torpvistelse då vi hann med en hel del trots envisa regnområden och störtskurar som dök upp var och varann dag. Vi slet i över en vecka med att måla om friggeboden. Det tog längre tid än förväntat, mest för att vi var tvungna att byta ut över mer än tjugo plankor nederst på fasaden eftersom de var helt ruttna och för att skrapningen av den gamla färgen var tidsödande.
Såhär såg alltså flera plankor ut och då var det inte mycket att göra förutom att byta ut dem i nederkant.
Efter skrapning kommer grundfärgen....
...och efter grundfärgen kom äntligen den röda färgen Oskar hade väntat på:).
Både Nina och Oskar hjälpte pappa att mäta och såga brädor.
Såhär såg det ut innan vi satte igång...
...och så här fint blev det när vi äntligen blev färdiga!
Det har varit jätteroligt att kunna träffa familj och vänner så mycket i sommar. Oskar och mormor har ett speciellt band.
Och Nina är fortfarande "moffas tjej" varje gång man frågar;).
Zora hade det också skönt i torpet och vi håller tummarna för att det inte var sista sommaren hon var med oss där.
Vi hann med att fira vår 15-årsdag i torpet också. Tänk vad tiden går.... På menyn: Bollinger champagne, havskräftor....
..följt av oxfilé med kantarellsås.. Jädrans, så gott det var. Speciellt havskräftorna. De ser jag inte ofta i fiskaffärer härnere så de kan jag riktigt gå och längta efter...
