Sightseeing..

..i den stad man bor i är sällan något man ägnar sig åt. När jag först flyttade till Bryssel så såg jag nog till att besöka de flesta sevärdheter, men ofta är det ju så att när man väl sett ett ställe så beger man sig inte tillbaka om det inte ligger i ens eget kvarter. Undantaget är väl för mig allt som har med Art Nouveau att göra. Jag skulle kunna besöka Horta-museet varje vecka och beundrar varje dag de Art Nouveau-hus som jag ser på väg till jobbet. Innan vi fick barnen var jag och Lars ofta ute på söndagar bara för att titta på och fotografera Art Nouveau-fasader, men det har inte blivit mycket tid till det de sista åren.

Arkitektur i sig är nog något jag tycker är roligast vad gäller sightseeing oavsett vart jag befinner mig. Prestigefyllda museum fyllda av vackra tavlor eller annat är visserligen alltid imponerande, men jag är ofta minst lika fascinerad av den byggnad de ofta befinner sig i. Som den vinge av naturhistoriska museet här i Bryssel där dinosaurieutställningen är inhyst. Byggd 1905 är den med sin rymd, sitt vackra golv och etager, snirkliga trappor och industriella, nitade järnbalkar minst lika intressant att studera som själva dinosaurierna.
Atomium är en annan byggnad som alltid fascinerat mig. Färdigställd till Världsutställningen 1958 är detta 102 meter höga byggnadsverk som föreställer en järnkristall förstorad 165 miljarder gånger alltid imponerande att se i verkligheten. Och jag ser det dagligen. Fast från mitt kontorsfönster.. På plats har jag inte varit på de senaste tio åren. Men eftersom vi hade besök från Holland denna helgen och ett önskemål var att besöka just Atomium så var det ju ett bra tillfälle att återuppta bekantskapen på närmare håll efter den renovering som gjorts 2006.Det tog inte många minuter förrän Nina tog ett stadigt tag i Britts hand. Så såg det ut nästan hela helgen:).Här beundras utsikten från Atomiums högsta sfär. Hissens hastighet är fem meter i sekunden och det var den snabbaste hissen i hela Europa 1958.Vi har känt Joost och Britt sedan de var bebisar. Och jag kan fortfarande inte fatta hur stora de har blivit. Min holländska är ju inget vidare även om jag förstår mycket, men numera pratar ju Joost en del engelska så då blir ju språkbarriären mindre. Oskar var också imponerad av Joost och Britt. Speciellt Joost då som också tog sig tid att leka med Oskar, rita hajar och dinosaurier åt honom, hjälpa honom bygga ihop legomodeller etc. För mig och Lars var det jätteroligt att träffa familjen. Det var första gången efter att Luuk gick bort för ett drygt år sedan och även om det är jobbigt att han inte är här och aldrig kommer vara här igen så måste ju livet trots allt gå vidare och det var därför extra roligt att se alla barn och vuxna ha så roligt som vi hade denna helgen.