Kung på isen

Om inte vintern kommer till Bryssel får man ta och fixa vinterstämning på annat sätt. I helgen gjorde vi det när vi tillsammans med vänner tog med oss barnen för att åka skridskor för första gången någonsin. Själv har jag inte stått på isen sedan 2000 då jag på en konsultcocktail fick möjlighet att svira runt på en isrink. Efter tre stora glas champagne tyckte vårt sällskap att vi var lagom modiga att snöra på oss skridskorna. Det gick faktiskt inte att motstå för det glittrade en discoboll i taket och ABBA spelades på högsta volum. Vilken dancing queen man var den kvällen!

Jag lyckade faktiskt hålla mig på fötterna i söndags också, men tyckte mig vara aningen mindre graciös än förra gången. Jag inbillar mig att det inte är åldern det handlar om utan bristen på alkohol i blodet;)...

Barnen kämpade på riktigt tappert. Det är inte lätt att hitta balansen, men speciellt Oskar lyckades få till åkningen ganska bra för att vara nybörjare. Nina behöver öva mer, men tyckte det var roligt och var på isen i över en timme. Det var mycket folk i ishallen, bland annat Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström med familj. Hon hade en snyggare skridskostil än mig...

Roligt, men svårt med tekniken.

Den något mer avancerade nybörjaren.

Klasskompisar

Efter att Oskars bästa kompis började i europeiska skolan i september var vi lite oroliga över att Oskar skulle tycka att det inte var lika roligt i skolan längre. Som tur är så träffas Oskar och Adam fortfarande ofta på helgerna (och hade en "megakul" översovningslördag för ett par veckor sedan enligt Oskar) och det har inte varit svårt för Oskar att hitta andra kompisar i klassen. Här hänger han med en av dem.

Visst är de söta ihop......

Tillbaka

Ja, det tog sin lilla tid, men nu så är jag tillbaka. Jag hade tänkt att göra en uppdatering efter julledigheten, men i och med att den började med chockbeskedet att Zora var svårt sjuk och skulle behöva avlivas inom en vecka så orkade jag inte med det. Det blev en jobbig start på det nya året och hela familjen mådde dåligt. Vi är dock fantastiskt tacksamma för att Zora trots den diagnos hon fick faktiskt fortfarande är med oss. Hon piggnade till lite och mår under omständigheterna förvånansvärt bra just nu. Hur länge hon kan vara kvar hos oss vet ingen, men det handlar troligtvis om veckor, inte månader. Den dagen det blir dags att ringa veterinären för att ta det svåra beslutet kommer vara fruktansvärt jobbig. Zora har varit hos oss i tio år och är en så stor del av vår familj, men just nu tar vi dag för dag och försöker skämma bort henne så mycket vi kan. Tack till alla som skickat så fina hälsningar, det har verkligen uppskattats.