Mer vår

Det är dåligt med uppdateringarna här. Igen... Löpskorna har stått och samlat damm i fyra veckor.. Orsak: den gamla vanliga. Mycket att göra på jobbet, lite ork och uppbokade helger. Plus att jag ärligt kan känna att efter att ha suttit framför en dator och formulerat olika typer av texter och mail hela dagen så vill jag bara koppla bort när jag kommer hem. Dessutom har jag haft en stor, härlig hög med böcker som lockar när barnen gått och lagt sig. Har lagt lite mer energi på instagram och det är kanske lite fånigt med tanke på att jag har 5 followers i nuläget.....

Men, jag tycker väl ändå att ska man ha en blogg så får man åtminstone vara aktiv en gång i veckan som minimum och samma gäller löpningen. Såhär kommer ett inlägg och i eftermiddag blir det förhoppningsvis en löprunda!

Våren fortsätter i Bryssel. Vädret har varit blandat, men så sent som i torsdags hade vi 22 grader i skuggan (igen). Underbart att kunna sitta ute en timme eller två på terassen då. Än så länge har jag lyckats behålla lite av solbrännan från Lanzarote eftersom vi faktiskt haft fint väder på helgerna.

Det kliar nu i fingrarna vad gäller att plantera lite nytt i trädgården. Älskar att åka till handelsträdgården och plocka på mig nya plantor. Vi har ju ett bra klimat härnere så det mesta trivs. Hortensia är en favorit som växer tacksamt här och också trivs i kruka. Funderar också på en till rosbuske i rabatten och ett par storblommiga klematis. Vad gäller tips för vad man ska ha i sin trädgård (@mrsbookpond och hennes trädgårdsinlägg häromveckan) tycker jag man ska tänka på när man spenderar mest tid i trädgården och om man har hjälp med vattningen när man åker på semester. I torpet vill jag helst ha blommor som blommar sent eftersom vi inte kommer dit förrän i mitten av juli, medans jag i Bryssel vill se min klematis i juni (det finns ju sorter som blommar tidigt och andra som blommar sent). Jag älskar lavendel eftersom de påminner mig om semester i Provence. Dessutom kan de överleva att torka ut och är alltså inte känsliga när man åker bort. Bättre i stora krukor än direkt i landet i min erfarenhet. Pelargonier tål också en hel del och kan dessutom tas in i förråd över vintern för att övervintra.

Något jag aldrig behövt tänka på tidigare, men som jag tyvärr fått en hel del erfarenhet av här är mördarsniglar. En av dessa exemplar åt upp en halvt uppvuxen solros på ett halvt dygn förra sommaren... Jag har kommit på att de inte gillar pelargonier och krasse iallafall...

Dessa fina påskliljor fick vi i inflyttningspresent förra året, då i en liten korg. Jag sparade lökarna och sedan var det faktiskt min snälla mamma som planterade dem i rabatten förra året. Visst blev det fint!

Vi har varit mycket i parken på helgerna, antingen med kompisar eller själva. Nina är riktigt duktig på att cykla nu och det ska bli kul att arrangera en längre cykelutflykt med familjen längre fram i vår.

Hon har fått överta Oskars cykel, men med en lila cykelkorg med prinsessor på var det inga problem;).

Här i parken tillsammans med en av hennes bästa kompisar Sara.

På väg ut på shoppingtur med farmor och mamma. Farmor köpte Nina en chic mörkblå vårkappa som hon är väldigt glad för. "Nu ser vi likadana ut mamma" säger hon stolt...

 Igår var vi ute hela familjen och shoppade lite ihop. Till lunch ville barnen helst gå till MacDonalds och äta chicken nuggets. Vi lyckades övertyga dem att gå på en japansk restaurang istället och lovade att deras "chicken nuggets" skulle vara lika goda. Det gick bra och barnen åt hyfsat. Sedan fick dock Nina mystiska röda utslag över hela kroppen. Vi misstänkte scharlakansfeber eftersom hon också hade lite feber, men efter tre timmar på akuten fick vi beskedet att det till 90% säkerhet var en matallergi. Mot något på den japanska restaurangen....

Oskar fick som tur var ingen allergisk reaktion. Och efter att ha fått hjälp av servitören att fixa barnvänliga pinnar så åt han riktigt bra. Stora killen...

I veckan var Lars hos vår veterinär och hämtade hem urnan med Zoras aska. Även om jag nu har vant mig vid att hon är borta så hamnar jag regelbundet i olika situationer där jag saknar henne alldeles gränslöst. Ofta när jag ser andra hundar på stan.

Som den här fina gamla tiken jag såg i veckan. Hon påminde mig otroligt mycket om Zora under hennes sista år. Gamla hundar utstrålar ett alldeles speciellt lugn...

Tio år med Zora

Vårt hus är tyst. Jag har egentligen aldrig funderat över vilken dimension det har givit till vårt hem att Zora alltid varit hemma i lägenheten, huset eller torpet när vi kommit hem. Har hon inte varit med oss har hon  rusat ut med svansen i vädret för att hälsa oss välkomna som om att träffa oss var det bästa som kunde hända. Vare sig man hade varit borta tio minuter eller några timmar. Varje gång:).

Zora kunde ju inte göra så mycket med oss de sista två åren för hon var för trött. Nu när hon är borta kommer fler och fler minnen från de tidigare åren. Hon var sannerligen med oss nästan överallt. Hon har varit på otaliga pubar, fik och cocktailbarer, legat och sovit under stärkta linnedukar på michelinrestauranger, simmat med oss såväl i Eggvena som på Rivieran, varit med och seglat på västkusten och låtit barnen hänga på henne som jobbiga bebisar med oändligt tålamod. Efter att ha lämnat Oskar hos en kompis i eftermiddag gick jag i de parker vi gick långa promenader med Zora  när hon var yngre. På den tiden fick hon i snitt två och en halv timmes motion om dagen. Det var rätt bra för oss också. Den vardagsmotion man får som hundägare är både regelbunden och effektiv. Och man kommer ut i alla väder..

Jag håller på att sätta ihop ett album med Zorabilder för både barnens och vår egen skull. Idag fick vi fina bilder från den tiden familjen bara bestod av Zora. När jag tittar på de bilderna så påminns jag om hur energisk och pigg hon var på den tiden och hur gammal och trött hon var när hon dog. Jag har funderat på varför det kändes så jobbigt att ta beslutet om avlivning även om vi visste att det var helt rätt beslut vid rätt tidpunkt.  Jag tror det handlar om att även om ens hund är gammal så har även en gammal hund endast en mental förståelse som en två-åring. Det innebär att även om en hund kan förstå att den är sjuk så kan den aldrig riktigt förstå vad som händer och du kan som ägare inte förklara.

Den oskyldighet, tillgivenhet och totala tillit som din hund visar dig är det som gör att bandet mellan människa och hund blir så starkt, men det gör det också svårt att släppa taget. Jag är glad att jag var med i dödsögonblicket, men jag vet från vår veterinär att många hundägare inte orkar med det. Dödsögonblicket stannar på näthinnan och det är jobbigt att återuppliva den stunden. Men med hundägarrollen kommer också ansvaret att se till att din hund är trygg ända till slutet. Jag var inte lika förberedd på den stunden som jag trodde. Jag förstod inte skillnaden på det rationella tänkandet och den känslomässiga reaktionen. Dessutom vill man inte tänka på den stunden förrän det är absolut nödvändigt.

Jag var ute och sprang idag. Som vanligt var det mycket människor ute. Och fullt med hundar. Bland annat ett par med barnvagn och hund. Det påminde mig om oss när Oskar var bebis. Det var en fin tid. Nu får vi ta tiden att sörja och se tiden an för att fundera på om det blir fler hundar i den här familjen i framtiden.

Tack Ola för alla fina seglarbilder

Att säga farväl

Idag var vi tvungna att ta farväl av vår älskade hund. Vi fick fem extra veckor med henne då vi kunde skämma bort henne och ta hand om henne på bästa sätt, men nu orkade hon inte längre. Igår slutade hon äta, benen bar henne inte längre och vi såg på henne att nu var det riktigt jobbigt. I förmiddags kom därför vår underbara veterinär hit för att avliva henne. Och det var hemskt att gå igenom även om vi visste att det här var rätt beslut. Nu efteråt går jag runt med vad som känns som ett stort hål i hjärtat och det är olidligt tomt i huset. Det är svårt att förklara om man inte har husdjur själv, men efter att ha levt med Zora i över tio är känns det helt overkligt att hon inte längre ska vara med på vår fortsatta familjeresa.

Jag vill komma ihåg Zora när hon var piggare. Som här i Borås när Oskar var liten. Jag är såklart inte objektiv, men hon var en sådan fantasiskt vacker hund. Och snällare hund fick man leta efter. Jag är så glad att vi valde att ge en hund från ett hundhem en ny chans. Vi hade så många fina år ihop. Jag saknar dig så gumman.

Vi har haft fantastiska somrar med Zora i torpet. Hon älskade trädgården och att skälla på förbipasserande var väldigt poppis.

Familjen har beslutat att begrava henne i Eggvena. "Vi får inte glömma att ge henne våra teckningar när vi begraver henne mamma" påminde Oskar mig om.

"Min bästa hund" enligt Oskar.

"Min fina, söta Zora" sa Nina imorse när hon tog farväl.

Zora, 9 juni 2001 - 14 februari 2014. Du saknas oss. Finns det en hundhimmel så är du där och springer nu.

Tillbaka

Ja, det tog sin lilla tid, men nu så är jag tillbaka. Jag hade tänkt att göra en uppdatering efter julledigheten, men i och med att den började med chockbeskedet att Zora var svårt sjuk och skulle behöva avlivas inom en vecka så orkade jag inte med det. Det blev en jobbig start på det nya året och hela familjen mådde dåligt. Vi är dock fantastiskt tacksamma för att Zora trots den diagnos hon fick faktiskt fortfarande är med oss. Hon piggnade till lite och mår under omständigheterna förvånansvärt bra just nu. Hur länge hon kan vara kvar hos oss vet ingen, men det handlar troligtvis om veckor, inte månader. Den dagen det blir dags att ringa veterinären för att ta det svåra beslutet kommer vara fruktansvärt jobbig. Zora har varit hos oss i tio år och är en så stor del av vår familj, men just nu tar vi dag för dag och försöker skämma bort henne så mycket vi kan. Tack till alla som skickat så fina hälsningar, det har verkligen uppskattats.

"Tora suk,Tora gå doktorn"

Så har det låtit här hemma när Nina bekymrat sig för Zora. Hon har ju varit hos mina svärföräldrar nu en dryg vecka i väntan på den operation som ägde rum igår morse. Och jag kan nu glatt meddela att allt har gått jättebra! Skadan på denna armbåge var faktiskt värre än den högra hon opererade förra sommaren, men operationen gick som planerat och nu kommer hon inte längre ha ont och förhoppningsvis kunna komma med ut på längre promenader igen (välbehövligt eftersom hon väger lite för mycket just nu och det är ju inte bra för lederna).

Vi längtar efter att få hem henne till den långa sommarsemestern i Sverige, men hon måste först återhämta sig några veckor i Heidelberg (gå i trappor är inte tillåtet i början).
Här ligger Zora och återhämtar sig igår kväll. Lilla gumman, vi saknar dig!

Min headhunter ringde sent igår kväll. Tydligen så var de personer jag träffade på intervjun igår otrooooligt imponerade och väldigt, väldigt intresserade av mig och min profil. Så nu är jag en av två kvarvarande kandidater som ska träffa hela styrelsen 21 juni och sedan är det alltså inte helt otroligt längre att jag blir erbjuden ett jobb.

Som direktör... För en hel industriförening.. Med personal... Och plats i strålkastarljuset. Med ett välkänt svenskt företag i förpackningsbranschen med huvudkontor i Lund som aktiv medlem....

Hur i hela friden har jag hamnat här;)? Och har jag potential att tackla denna spännande, men krävande roll? Jag som hade ställt in mig på ett halvambitiöst halvtidsjobb den närmaste tiden. Det känns både jätteroligt och jätteläskigt. Det är mycket att fundera på såklart, men om vi bara löser familjebiten (och nej, jag tar inte jobbet om det innebär mer än heltidsarbete tidsmässigt) så känner jag mig nällad även om det skulle kännas lite som att kasta sig ut på djupt vatten utan att veta om man flyter eller sjunker. Men inte kan man väl säga nej till något sådant här? Fortsättning följer!!