Tio år med Zora

Vårt hus är tyst. Jag har egentligen aldrig funderat över vilken dimension det har givit till vårt hem att Zora alltid varit hemma i lägenheten, huset eller torpet när vi kommit hem. Har hon inte varit med oss har hon  rusat ut med svansen i vädret för att hälsa oss välkomna som om att träffa oss var det bästa som kunde hända. Vare sig man hade varit borta tio minuter eller några timmar. Varje gång:).

Zora kunde ju inte göra så mycket med oss de sista två åren för hon var för trött. Nu när hon är borta kommer fler och fler minnen från de tidigare åren. Hon var sannerligen med oss nästan överallt. Hon har varit på otaliga pubar, fik och cocktailbarer, legat och sovit under stärkta linnedukar på michelinrestauranger, simmat med oss såväl i Eggvena som på Rivieran, varit med och seglat på västkusten och låtit barnen hänga på henne som jobbiga bebisar med oändligt tålamod. Efter att ha lämnat Oskar hos en kompis i eftermiddag gick jag i de parker vi gick långa promenader med Zora  när hon var yngre. På den tiden fick hon i snitt två och en halv timmes motion om dagen. Det var rätt bra för oss också. Den vardagsmotion man får som hundägare är både regelbunden och effektiv. Och man kommer ut i alla väder..

Jag håller på att sätta ihop ett album med Zorabilder för både barnens och vår egen skull. Idag fick vi fina bilder från den tiden familjen bara bestod av Zora. När jag tittar på de bilderna så påminns jag om hur energisk och pigg hon var på den tiden och hur gammal och trött hon var när hon dog. Jag har funderat på varför det kändes så jobbigt att ta beslutet om avlivning även om vi visste att det var helt rätt beslut vid rätt tidpunkt.  Jag tror det handlar om att även om ens hund är gammal så har även en gammal hund endast en mental förståelse som en två-åring. Det innebär att även om en hund kan förstå att den är sjuk så kan den aldrig riktigt förstå vad som händer och du kan som ägare inte förklara.

Den oskyldighet, tillgivenhet och totala tillit som din hund visar dig är det som gör att bandet mellan människa och hund blir så starkt, men det gör det också svårt att släppa taget. Jag är glad att jag var med i dödsögonblicket, men jag vet från vår veterinär att många hundägare inte orkar med det. Dödsögonblicket stannar på näthinnan och det är jobbigt att återuppliva den stunden. Men med hundägarrollen kommer också ansvaret att se till att din hund är trygg ända till slutet. Jag var inte lika förberedd på den stunden som jag trodde. Jag förstod inte skillnaden på det rationella tänkandet och den känslomässiga reaktionen. Dessutom vill man inte tänka på den stunden förrän det är absolut nödvändigt.

Jag var ute och sprang idag. Som vanligt var det mycket människor ute. Och fullt med hundar. Bland annat ett par med barnvagn och hund. Det påminde mig om oss när Oskar var bebis. Det var en fin tid. Nu får vi ta tiden att sörja och se tiden an för att fundera på om det blir fler hundar i den här familjen i framtiden.

Tack Ola för alla fina seglarbilder

Att säga farväl

Idag var vi tvungna att ta farväl av vår älskade hund. Vi fick fem extra veckor med henne då vi kunde skämma bort henne och ta hand om henne på bästa sätt, men nu orkade hon inte längre. Igår slutade hon äta, benen bar henne inte längre och vi såg på henne att nu var det riktigt jobbigt. I förmiddags kom därför vår underbara veterinär hit för att avliva henne. Och det var hemskt att gå igenom även om vi visste att det här var rätt beslut. Nu efteråt går jag runt med vad som känns som ett stort hål i hjärtat och det är olidligt tomt i huset. Det är svårt att förklara om man inte har husdjur själv, men efter att ha levt med Zora i över tio är känns det helt overkligt att hon inte längre ska vara med på vår fortsatta familjeresa.

Jag vill komma ihåg Zora när hon var piggare. Som här i Borås när Oskar var liten. Jag är såklart inte objektiv, men hon var en sådan fantasiskt vacker hund. Och snällare hund fick man leta efter. Jag är så glad att vi valde att ge en hund från ett hundhem en ny chans. Vi hade så många fina år ihop. Jag saknar dig så gumman.

Vi har haft fantastiska somrar med Zora i torpet. Hon älskade trädgården och att skälla på förbipasserande var väldigt poppis.

Familjen har beslutat att begrava henne i Eggvena. "Vi får inte glömma att ge henne våra teckningar när vi begraver henne mamma" påminde Oskar mig om.

"Min bästa hund" enligt Oskar.

"Min fina, söta Zora" sa Nina imorse när hon tog farväl.

Zora, 9 juni 2001 - 14 februari 2014. Du saknas oss. Finns det en hundhimmel så är du där och springer nu.

Chez nous

Det blir sällan några stilreportage hemma från oss, vare sig det gäller dagens outfit, eller inredning. Jag tror inte selfies görs sig när jag för det mesta väljer ett av mina två par jobbyxor och en av fyra cashmeretröjor såhär på vinterhalvåret. Foton från trendiga, men "personliga" rum där allt helst ska vara stramt (läs stora rum som är sparsamt möblerade), vitt, vitt och mer vitt samt innehålla mycket dansk design, möjligtvis med en orange kudde eller två inslängd i ett dyrt soffhörn och där alla prylar såklart kommer från olika "butiker", inte vanliga affärer är ju inte heller vår grej....

Nu är ju denna bloggen vare sig en modeblogg, eller en inredningsblogg, men här kommer iallafall ett foto från en älskad hörna i vårt bibliotek (älskar att ha två vardagsrum) som jag är väldigt nöjd med. Trots avsaknad av danska designelement;)

Soffa Klippan från IKEA med Marimekkoklädsel från Bemz, blå kuddar från HEMA, mönstrade kuddar från Indiska, yllepläd från Mariedal Design, 50-tals soffbord från tyska Ebay, Art nouveau-vas från antikhandel, glasskål från Iittala och ljusstakar som min mormor och morfar fick i förlovningspresent.

Det ska dock erkännas att jag är på gång att köpa en PH-lampa till köksbordet. Har haft en rislampa från IKEA för 10 euro upphängd där i ett år och nu ska den bort.....

Teknikintresse

Som alla förstår så syftar inte rubriken på mig;). Det ska inte påstås att jag har mer än baskunskaper på teknikområdet utan det har ju varit min lillebror som fått alla de generna. När han var liten och skulle rita var det bara maskiner och uppfinningar för hela slanten. Kan inte komma ihåg att han nånsin ritade en gubbe. Skulle väl ha varit en robot isåfall... Han spenderade också långa stunder med att förklara alla "ritningar" i detalj. Jag kommer ihåg långa utläggningar om tjuvlarm och brandvarnare.

Kanske kommer Oskar halka in på samma spår. Det har varit mycket superhjältar i tecknandet på sista tiden, men idag kom han hem med den här uppfinningen.

Det här är en äppeljuicemaskin. Längst till vänster finns äpplena som sedan åker ner och blir pressade och sedan åker saften in i själva maskinen och går igenom några komplicerade processer och sedan fylls juicen på flaskor längst ner.

Jag är imponerad över hans fantasi. I nästa version kan jag kanske övertala honom att fylla juicen på dryckeskartonger istället;)...

Februari

Januari var en seg månad. Februari är inte mycket bättre. Visserligen så är det nu ljust ute klockan åtta när man tar barnen till skolan och det mörknar inte förrän halvsex, men vädret hade ju kunnat vara bättre. Vi har haft några fina dagar här och där, men de sista dagarna har vi haft en kombination av regn och halv storm. Man har inte kunnat haft ett paraply uppe på grund av vindstyrkan så jag har anlänt till mina möten och känt mig lika snygg och stajlad som mammatrollet i Trolltyg i Tomteskogen...

Jag hoppas dock att våren snart är på väg. Har vi inte haft snö och vinter vid det här laget så kan det lika gärna kvitta. I trädgården har pelargonierna och krassen övervintrat, påskliljorna står i knopp och videungen har öppnat sig så jag hoppas att naturen vet vad den gör. Om inte och Kung Bore står och lurar runt hörnet så är jag iallafall tacksam över att vi lyckades hitta en resa till Kanarieöarna på sportlovet i mars. Vi hade ju egentligen tänkt att åka skidor, men då skulle vi ha bokat mycket tidigare så allt var uppbokat. Nästa år får vi se till att vara ute i bättre tid. Fast just nu tycker jag det är skönt att vi åker söderut. Jag är i desperat behov av lite sol och värme den här tiden på året. Som vanligt;).. Jag har laddat upp med en radda böcker inhandlade på Amazon med just semestern i tankarna. Barnen hos mormor och morfar ett par timmar och tid att läsa i lugn och ro på en solig terass:).

I helgen hade vi tänkt att vara ute i parken och cykla. Jag har nämligen äntligen skaffat mig den tjänstecykel jag förhandlade mig till när jag började på jobbet för två år sedan, men som jag då inte hade någonstans att förvara, och Oskar har fått en större cykel. Fast det blev inget med det tyvärr, för även om det inte regnar idag så är det fortfarande väldigt blåsigt. Och som resultat stänger man då alla parker i Bryssel. Så det får vänta. Vi kanske kan få till lite sparkcykelrace på trottoarerna, men just nu är barnen inte för besvikna över att tvingas spela spel på surfplattorna istället....

När man inte kan vara ute får man aktivera sig på annat sätt. Här bakas det bananmuffins.

Med den här kommer det att gå snabbt i nerförsbackarna i vår....

Vi lyckades också med fenomenet förra söndagen att barnen beslöt sig för att ligga och läsa....

.... precis samtidigt. Lugnt och tyst i över en timme;).