Tio år med Zora

Vårt hus är tyst. Jag har egentligen aldrig funderat över vilken dimension det har givit till vårt hem att Zora alltid varit hemma i lägenheten, huset eller torpet när vi kommit hem. Har hon inte varit med oss har hon  rusat ut med svansen i vädret för att hälsa oss välkomna som om att träffa oss var det bästa som kunde hända. Vare sig man hade varit borta tio minuter eller några timmar. Varje gång:).

Zora kunde ju inte göra så mycket med oss de sista två åren för hon var för trött. Nu när hon är borta kommer fler och fler minnen från de tidigare åren. Hon var sannerligen med oss nästan överallt. Hon har varit på otaliga pubar, fik och cocktailbarer, legat och sovit under stärkta linnedukar på michelinrestauranger, simmat med oss såväl i Eggvena som på Rivieran, varit med och seglat på västkusten och låtit barnen hänga på henne som jobbiga bebisar med oändligt tålamod. Efter att ha lämnat Oskar hos en kompis i eftermiddag gick jag i de parker vi gick långa promenader med Zora  när hon var yngre. På den tiden fick hon i snitt två och en halv timmes motion om dagen. Det var rätt bra för oss också. Den vardagsmotion man får som hundägare är både regelbunden och effektiv. Och man kommer ut i alla väder..

Jag håller på att sätta ihop ett album med Zorabilder för både barnens och vår egen skull. Idag fick vi fina bilder från den tiden familjen bara bestod av Zora. När jag tittar på de bilderna så påminns jag om hur energisk och pigg hon var på den tiden och hur gammal och trött hon var när hon dog. Jag har funderat på varför det kändes så jobbigt att ta beslutet om avlivning även om vi visste att det var helt rätt beslut vid rätt tidpunkt.  Jag tror det handlar om att även om ens hund är gammal så har även en gammal hund endast en mental förståelse som en två-åring. Det innebär att även om en hund kan förstå att den är sjuk så kan den aldrig riktigt förstå vad som händer och du kan som ägare inte förklara.

Den oskyldighet, tillgivenhet och totala tillit som din hund visar dig är det som gör att bandet mellan människa och hund blir så starkt, men det gör det också svårt att släppa taget. Jag är glad att jag var med i dödsögonblicket, men jag vet från vår veterinär att många hundägare inte orkar med det. Dödsögonblicket stannar på näthinnan och det är jobbigt att återuppliva den stunden. Men med hundägarrollen kommer också ansvaret att se till att din hund är trygg ända till slutet. Jag var inte lika förberedd på den stunden som jag trodde. Jag förstod inte skillnaden på det rationella tänkandet och den känslomässiga reaktionen. Dessutom vill man inte tänka på den stunden förrän det är absolut nödvändigt.

Jag var ute och sprang idag. Som vanligt var det mycket människor ute. Och fullt med hundar. Bland annat ett par med barnvagn och hund. Det påminde mig om oss när Oskar var bebis. Det var en fin tid. Nu får vi ta tiden att sörja och se tiden an för att fundera på om det blir fler hundar i den här familjen i framtiden.

Tack Ola för alla fina seglarbilder