En dag utan barn

Oj vad tyst det är här i torpet utan barnen. Det var länge sedan jag kunde höra den landsbygdska tystnaden som jag gjort idag. Det är nästan lite spöklikt. Jag är helt enkelt inte van vid ett liv utan ständiga utrop, kommentarer, funderingar, frågor, illvrål, skratt och allt det där som Oskar och Nina tillför vår vardag. Om mitt liv i vanliga fall ofta känns som det levs i fast forward så har det nog idag gått i slowmotion. Och det lustiga är att jag inte vet om jag har tålamod till en såpass nedtaggad tillvaro numera. Vanligtvis händer det ju alltid tre saker samtidigt och jag gillar det för det mesta. Fast visst är det skönt att få nästan två dagar vuxentid.

Såhär såg min dag ut:
8.30-vaknar utsövd, men med ryggont. Jag är helt enkelt inte van att ligga ner nio timmar i sträck...
9.30-äter engelsk frukost med bacon, ägg och ugnstekta tomater med god aptit.
10.00-10.30 -läser (Lost dogs and lonely hearts; passande lätt semesterlektyr)
11.00-15.00- shoppar och lunchar med Lars i Alingsås (om det nånsin blir vår och sommar igen så har jag nu den ideala Bondelidtoppen att ta på mig...)
15.30-16.00-är lite sugen så fixar latte och äter kondisfika i torpet
16.00-17.30-läser igen
17.30-19.00-ägnar mig åt internetsurfande för att hitta bra solresa i februari (att det alltid tar såådaan tid..)
19.00-19.30-surnar till då alla internetsidor kraschar i ett, tröstar mig med cider och ostbågar
19.30-20.00-bokar resa & lägenhetshotell till Fuerteventura 17-24 februari. Hoppas vi valt rätt.
20.00-tar fram oxfilén ur kylskåpet, sätter in potatisklyftorna i ugnen.
20.20-bloggar, dricker ett glas Riesling och tittar på brasan. Saknar busungarna litegrann...

Manligt och kvinnligt

Jag avslutade en ganska intensiv arbetsvecka med ett strategiskt viktigt jobbmöte tillsammans med tre kollegor och en inbjuden policyexpert igår eftermiddag. Inget konstigt i och för sig, men det slog mig när jag satt i mötet att här sitter vi fem kvinnor mellan 30 och 50 år utan en enda man i sikte. När jag började jobba i denna sektor för elva år sedan var den fortfarande ganska mansdominerad, men nu känns det som om vi går in i både ett generationsskifte och en tid när det börjar kännas som kvinnorna börjar komma ikapp också vad gäller positioner och inflytande. Det känns lovande.

Andra skillnader mellan män och kvinnor är kanske mer svåra att få jämlika. Jag är väldigt glad över att jag har en sambo som alltid tyckt det varit självklart att dela hushållsarbete och familjeansvaret lika och de sista månaderna har nog upplägget varit 70% Lars och 30% för mig ibland, men vissa saker verkar mer könsbestämda än andra och jag antar att vi inte är de enda som har den uppdelningen. Det vill säga att jag glatt lämnar allt ansvar för bilen och andra i mina ögon "tråkiga" saker till Lars, medans det nästan alltid är jag som har koll på vem som fyller år när samt planerar nästan alla presentinköp och annat. Är det en typisk tjejgrej eller är jag bara dålig på att överlåta ansvaret till Lars? Hur funkar det hemma hos er? Följande konversation har vi nämligen väldigt sällan hemma hos oss:

Lars:"Katarina, vi är ju bjudna på inflyttningsfest/juldrink/middag hemma hos A och B på lördag, vad ska vi ha ta med oss i gå-bort-present?
Katarina:"Hmm, det där har jag inte ens tänkt på....."
Lars: "Nej, men det gör inget för jag har några idéer. Vi kan ju ta med en flaska vin, fast det kan ju vara lite fantasilöst kanske. En blomma är ju alltid uppskattat och jag vet ju att A gillar rosor, men annars så såg jag Pryl X i en liten butik igår som jag med en gång tänkte skulle kunna vara perfekt. Jag kan gå och skaffa den imorrn".
Katarina: "Perfekt, tack älskling".

Njet, så ser det inte ut här. Än... Kanske går det att få också sådant mer jämlikt. Eller inte;).

Nu står iallafall Lars och tillagar fantastisk japansk mat och serverar mig ett glas iskall champagne här i soffan så just nu känner jag mig ganska bortskämd:).

Tanka kärlekskontot

Det är en hel del att styra upp just nu. Det måste organiseras och planeras både för diverse möten på jobbet och roliga saker på fritiden och det är ibland så svårt att stanna upp och "bara vara". Då är det bra att ha två vildbasar hemma som visserligen ibland kan ta mycket kraft, tidvis driva mig vansinnig med sitt gnabbande och gnäll, men också väldigt ofta påminna mig varför det absolut bästa jag gjort är att skaffa barn.

När Oskar som är i en ganska kramig fas utbrister "mamma, jag älskar dig hela dagen" då smälter jag, stannar upp och lyckas med att njuta av ögonblicket. När Nina springer emot mig i full fart i hallen när jag är hastar iväg tidigt till jobbet en måndagsmorgon som idag och utbrister "mamma vänta, kraaaaam!" och lägger sina knubbiga armar runt min hals, då rinner all stress av mig och jag påminns om det som är allra viktigast här i livet...

Unna sig

Jag fattar inte vart all tid tar vägen. Det känns som om det är fullt upp nästan jämt och min "Att Göra" lista verkar aldrig bli kortare eftersom så fort något bockas av dyker något annat upp. Nu i jultider blir det ju extra mycket förstås med julklappsinköp och annat, men trots att jag nu inte jobbat på hela hösten så tycker jag fortfarande det är otroligt svårt att få till balans mellan alla familjemåsten på ena sidan och mina framtida jobb- och karriärsplaner å andra sidan. Det är svårt att vara riktigt effektiv på dagarna och jag måste nog försöka bli lite bättre på att struktura allt. Jag har märkt att jag gärna slänger in en tvätt/handlar/plockar/lagar mat etc. när jag egentligen enbart borde ägna mig åt mitt jobb- och språkkurssökande. Nu när allt funkar så bra för kidsen på skolan och dagis måste jag skaffa mig mer tid åt detta....

Dessutom måste jag börja unna mig mer saker för enbart nöjes skull. Som förälder blir man ju bra på att fixa till mysiga och kul familjeaktiviteter, men det är lätt att sätta sig själv på undantag och det är inte bra i längden. Så nu ska jag börja göra saker utan att alltid ha något egentligt motiv för det annat än att jag känner att jag har lust med det.

Så idag väljer jag att skippa att ta med mig buss-spårvagn och regnig promenad till det tematiska möte som äger rum i eftermiddag hos min karriärscoach (det är individuella möten, gruppmöten OCH temamöten, lite väl mycket tycker jag) och väljer istället att äta lunch med Lars på vår Michelinrestaurang i kvarteret.

"Because I am worth it;)".

"Vem är du, vem är jag...."

.....levande charader...". Är det någon annan som också kommer ihåg denna låten (Högt över havet) från Melodifestivalen 1987 med Arja Saijonmaa? På den tiden då Melodifestivalen fortfarande handlade om schlager och inte tuggummipop, inte hade femtioelva deltävlingar och då Sverige faktiskt lyckades vinna Eurovisionschlagern ibland...

Nej, nu kommer jag av mig, tillbaka till ursprungstanken. Denna låten dök av någon bisarr anledning upp i huvudet på mig häromdagen när jag på var ute på en av mina hund/skola/dagis-promenader (just den tidpunkt då jag ofta kommer på lite annorlunda blogginlägg som sedan i nio fall av tio aldrig blir nedskrivna tyvärr...) och jag började associera lite på vad det här med identitet egentligen innebär.

Jag är dotter, syster, sambo, mamma och matte; och dessa identiteter är de starkaste tillsammans med de som binder mina vänskapsband. Dessa olika jag är otroligt viktiga för mig och bygger upp min grundtrygghet på ett positivt sätt.

Jobbidentiten är en annan identitet som tar upp mycket plats för många och har nog också gjort för mig. Men jag har upptäckt något intressant under årens lopp och det är att en jobbidentitet och allt vad den innebär av ansvar, erkännande och position mycket lättare kan kastas på skräphögen, justeras eller bytas bort mot något helt nytt än vad man skulle kunna tro.

Länge kändes det som om mitt jag definierades väldigt mycket av vad jag gjorde jobbmässigt. Och jag har fått möjligheten att prova på många olika spännande jobb och har väl nog klättrat på ett strategiskt sätt också i karriären. Men, efter det att jag fick barn kände jag att jag fick mycket bättre distans till mitt jobbjag och det har enbart varit positivt.

Inte så att jag vill bli hemmafru på allvar och bara gå upp i familjen, men mer så att jag vet mycket mer vad jag vill (och inte vill) med min jobbframtid. Kanske får jag äta upp mina ord framöver, men jag känner just nu en tillförsikt vad gäller nya jobbmöjligheter och tycker det känns riktigt, riktigt spännande att inte veta exakt nu hur min nästa jobbidentitet ser ut. Vad jag däremot vet är att den inte kommer att bli lika självupptagen som tidigare;).

Annars tror jag nog de flesta tänker på nationalitet när man frågar vilken identitet de har. Man ser sig som svensk, som Boråsare, men nog inte mycket mer. Går man däremot ett regionalt steg upp tappar man redan där tillhörigheten. Känner jag mig som västgötte? Nej, inte direkt. Däremot mer som skåning i hjärtat eftersom jag bodde där under min tidiga barndom.

De flesta undersökningar visar också hur majoriteten av invånare i EU inte alls skulle klassa sig som européer . Men det var just när mina tanke-associeringar angående identitet under min promenad nådde detta stadiet som jag plötsligt insåg att jo, jag ser ju mig faktiskt som europé!

Det handlar säkert om att jag har bott, studerat och jobbat inom just EU i många år och att jag numera är mer van vid att ha goda vänner härnere som är ickesvenskar än svenskar, men jag tycker mig verkligen ha fått uppleva mycket av allt som är bra med EU (och nej, jag är inte alls utan kritik på den punkten). På mitt speciella område miljöpolitik har otroliga framsteg gjorts som aldrig skulle haft en chans att bli lagstiftning utan Unionen.

Att få plugga, jobba och bo vart vi vill utan några hinder har varit fantastiskt. Och att nu kunna ge våra barn en multinationell miljö att växa upp i komplett med flerspråkighet och förståelse för olikheter ger dem en bredare och mer ödmjuk definition av identitet än den vi och tidigare generationer fått uppleva. Det är sådant som helt klart ger vårt liv i Belgien pluspoäng:).

Vänligare på landet?

Ni som följt den här bloggen kommer kanske ihåg hur jag tidigare i vår jämförde hur man beter sig människor emellan i Belgien och Sverige och att jag då tyckte att svenskar i allmänhet nog kunde skärpa till sig lite på den fronten. Knuff i affärerna, en ovilja att lämna plats på tåg och buss samt tendensen att smita ut genom en dörr för att slippa stanna två sekunder och hålla upp den till nästa person är saker som irriterar mig och som funkar mycket bättre i Belgien.

Nåväl, man ska givetvis inte dra alla över samma kam, men jag har ibland tyckt att det vore roligare med lite mer vänlighet människor emellan. Även Bryssel har sin beskärda del av stressade och otrevliga människor som inte bryr sig ett dugg om andra, men jag tror också det kan vara en typisk storstadsmentalitet. Där är vi ju alla främlingar och folk kan bo jämte varandra i åratal utan att knappt ens hälsa på grannarna.

Så är det verkligen inte på landet! Jag vet inte om vi har turen att bo i en ovanligt trevlig och tillmötesgående liten by, men varje ny bekantskap (med ett enda undantag hittills) vi har gjort har inneburit möten med snälla och hjälpsamma personer som vill oss väl och gärna ger oss tips om vad som händer i bygden samt berättar intressanta historier om vårt torp och annat. Jag älskar mitt torp, men hade trivts mindre bra om vi inte haft bra relationer med de som bor runtomkring. Visserligen kommer vi hit för att koppla av, men det hade inte känts bra att bara isolera sig och inte intressera sig för vår omgivning.

Idag gjorde vi tre nya bekantskaper. Först ut var Benny, den trevlige kille som ska hjälpa oss få vårt avloppssystem uppgraderat. Det tog inte många minuter innan Zora nästan hoppade upp i knäet på honom och Oskar visade alla sina legobilar- säkra tecken om något på att det är en reko person;). Han berättade för Oskar att han hade en jättestor grävmaskin och erbjöd sedan Oskar att komma ner till sin pappa där sagda grävmaskin just nu står parkerad. Sagt och gjort, i eftermiddags åkte vi ner till Stig-Arne som glatt gick ut i ösregnet till den parkerade grävmaskinen, satte Oskar framför sig i styrhytten, satte igång den och flyttade undan en jordhög lika stor som vår friggebod.... Det bör väl knappast tilläggas att Oskar var i sjunde himlen! Och hans föräldrar var nog minst lika imponerade. Vilken snäll människa!

Till sist var vi på en färgaffär inne i Vårgårda för att få lite råd om färg till den ommålning som nu realistiskt kommer att ske nästa år istället (vi kan ju faktiskt skylla på det dåliga vädret nu) och där hade vi en givande diskussion med en annan granne på Bergdalsvägen som när jag frågade om han möjligtvis kunde ta sig en titt på husfasaden sa jamen visst och nu kommer förbi nästa vecka efter jobbet.

Slutsats Vänlighet/Tillmötesgående: Landet 1 - Storstan 0

Nu dags för pizza. Lars kommer snart susande med lite läckra onyttigheter som passar fint en fredagkväll för folk som tröttnat på att diska....