Hur definiera bra mat?

Efter att imorse ha varit på en av mina nu två schemalagda veckomathandlingsinköp (för att få logistiken med två barn som ska hämtas och lämnas på olika tider och olika ställen, en hund som ska ut titt som tätt och alla hushållsgöromål att fungera krävs det att jag och Lars organiserar oss så mycket det bara går...) så började jag fundera på det här med "matkvalitet" och "bra mat" på vägen hem (i ösregnet...).

De sista åren har jag läst fler och fler intressanta artiklar (och tittat på en otrolig intressant serie om hur mat produceras på BBC) om hur många konsumenter nu börjat bli mer kritiska vad gäller alla dessa s.k. "lightprodukter". Ta något som soft cheese eller glass till exempel. Konsumenter vill ju att lättprodukter ska smaka någorlunda som originalet, men det innebär ju att allt man tar bort som ägg, grädde, ost etc måste ersättas med något annat. Tittar man på innehållsförteckningen på lättprodukterna så är den ju alltid fyra gånger så lång som på originalprodukten.

Nu tror jag iochförsig inte nödvändigtvis att ersättningsingredienserna är farliga, men jag gillar att veta vad jag sätter i mig och föredrar hellre att äta bra och gräddig glass vid väld valda tillfällen än att sätta i mig lättvarianten ofta. Jag och Lars har sedan länge kört med riktigt smör, riktig grädde etc. men har också matvanor som gör att vi inte använder dessa ingredienser dagligen. Det är därför intressant att se att vi nu alltså nästan är trendiga på matområdet eftersom som i de artikler ovan, fler och fler matförståsigpåare och även idrottsmän, anammat trenden om att äta med måtta, men att skippa lättprodukterna och deras tillsatser.

Annars är det ju ekologisk mat som ligger mig varmt om hjärtat. Och för de som undrar så köper inte ens vi all mat ekologisk. Även om utbudet här är mycket större än hemma i Sverige så skulle det bli alltför dyrt även för oss. Däremot har vi gjort valet att nästan alltid köpa ekologiskt kött och kyckling, kaffe, te, mjöl, pasta, ägg, mjölk, bananer och andra basvaror (vissa varor finns dock inte i ekologisk variant av någon mystisk anledning.. socker t.ex). Därutöver har vi hittat flera matkategorier där det ekologiska utbudet är mycket bättre och godare än det andra så då slinker det ner i matkorgen.

Jag tittar också alltid på priset och ofta är det ekologiska alternativet inte mycket dyrare och då köper jag alltid det. Vad gäller frukt och grönt blir det ibland ekologiskt ibland inte, men däremot närproducerat och säsongsbetonat. Vad gäller det senare så kan man verkligen göra fynd där. Just nu t.ex. kan man få tag i jättebilliga supergoda äpplen, krispiga rädisor och söta fina meloner.

Det blir ju ofta en debatt med de som tycker att ekologisk mat är helt onödig. De vanligaste argumenten jag får höra är onekligen de följande:

a) Jamen, det finns ju inget som visar att den vanliga maten är farlig.
b) De flesta studier av ekologisk mat visar att den inte är nyttigare än annan mat.
c) Den ekologiska maten är alldeles för dyr!

Det finns ju sanning i alla påståenden och det hela beror ju helt på ens egen personliga inställning såklart. Fast för mig är det viktigaste ändå inte exakt hur mycket nyttigare den ekologiska maten är. Givetvis så tycker jag det är bra med mat utan spår av bekämpningsmedel, men jag tänker mera på miljön vi odlar vår mat i. Jag tror på biologisk mångfald som lätt får stryka på foten i bekämpningsmedlenas tid, samt på en djurhållning som ser till djurens bästa så gott det går för vad som i slutfasen ska hamna på våra tallrikar.

Den dimensionen verkar många inte ha en tanke på alls idag. Är det för att vi generellt sett (oavsett om det gäller ekologisk mat eller ej) kommit så långt ifrån matproduktionen att vi inte bryr oss längre? Min mormor växte upp på ett torp där man hade eget småbruk med kossor, grisar och höns. På den tiden arbetade man för maten på ett annat sätt och ville man ha kött så fick man gå ut i ladugården och slakta ett av sina djur.

Jag är nog inte den enda som vet med mig att om jag skulle vara tvungen att avliva de djuren jag äter idag själv nog skulle bli tvingad att bli vegetarian;). Inte för att vi alla kan eller vill ha egna småbruk på det sättet som man hade förr, men jag tror nog att många skulle tänka till både en eller två gånger innan man köper kött i affären om man visste precis hur djuren behandlas innan de avlivas.

Jag vet att alla inte har råd att lägga sina pengar på ekologisk mat, men vi som kan skulle kunna göra en skillnad. Fast nu har jag till och med tröttat ut mig själv med mitt predikande så jag sätter stopp här;). Nu dags för en kopp te och hembakad muffings. Ekologiskt innehåll där: 50%.

Grävmaskinist

Kommer ni ihåg vad ni ville bli när ni var små? När jag kollat igenom de tidstypiska Mina Vänner böcker vi alla skrev i under låg- och mellanstadietiden så står det ofta veterinär under mina framtidsdrömmar.. Nu blev det ju inte riiiiktigt så även om jag nog på allvar hade varit riktigt intresserad av det också på den tiden det var dags att välja inriktning till gymnasiet (tycker även nu att det verkar vara ett väldigt intressant yrke). Dock var jag bara medelmåttig i matte (även om jag faktiskt hade högsta betyg i både fysik och biologi) så det blev en samhällsvetenskaplig inriktning istället..

Inte för att jag är missnöjd med det. Mitt gymnasie- och högskoleval har ju gjort att jag fått jobba med miljöpolitik på flera olika nivåer både inom EU, intresseorganisationer och på företagsnivå och jag är fortfarande passionerat intresserad av just miljöfrågor. Däremot funderar jag ändå på om det inte skulle vara läge att ändra inriktning framöver. Uppsägningen ligger just nu runt hörnet så det är ju tidsmässigt en bra tid att fundera allvarligt på jobbframtiden. Lite jobbigt (jag kan inte påstå att skriva ansökningsbrev, uppdatera CV och gå på jobbintervjuer är det roligaste jag vet, fast å andra sidan har jag ju gjort det ett antal gånger så taktiken sitter nog kvar), men samtidigt spännande helt klart.

På tal om framtida yrken så är ett av Oskars favoritjobb just nu grävmaskinist. Här kommer äntligen några foton från Eggvena i somras när han fick köra grävmaskin. Just den grävmaskin som kommer att gräva vårt framtida avloppssystem dessutom.

Livet går vidare

Det har varit en tung vecka. Förlusten av Luuk har tagit både mig och Lars hårt och det är fortfarande svårt att riktigt förstå att vi aldrig kommer att träffas igen. Vi hade inte träffats lika ofta som vi hade velat de sista par åren, men vi trodde ju att vi skulle ha gott om tid för mer umgänge nu när barnen börjar bli större. Fast nu blir det ju inte så..

Barnen och Irma träffar vi dock förhoppningsvis någon gång nu i höst. En helg i Bryssel är något Irma redan sagt hon ser fram emot. Som den nyblivna ensamstående förälder hon nu är måste det vara skönt att komma bort och slippa vardagssysslorna ett par dagar.

Själv försöker jag fortsätta leva livet i nuet så mycket det går och ta tillvara på de små lyckomomenten i vardagen. Som vid dessa tillfällena till exempel.
En stolt Oskar hjälper mig att göra kokosbollar som vi nu politiskt korrekt (tack Spöket Laban) kallar dessa läckerheter. Nina kelar med vår egen husvarg;). Nog för att vi har en hund som fäller hår bara man tittar på henne, men snällare hund gentemot barn får man verkligen leta efter.

Nina ett år

Då.......

Nu.....

Tiden med småbarn går verkligen fort. Jag kan inte fatta att det var ett år sedan jag satt med en ännu onämnt tjej i famnen på sjukhuset, ganska så exakt en halvtimma gammal....

Och nu är hon redan ett år. En stor tjej som även om hon envist vägrar att krypa som vanliga bebisar (hon rumphasar sig fram på ett sätt som väldigt roligt ut) och inte alls vill stå (vi har slagit vad i familjen om när hon ska börja gå; hennes farmor trodde på ettårsdagen, men det slog ju inte in direkt, medans jag tror mer på min prognos om januari...), har en stark vilja, färgstark personlighet och inte alls blir avskräckt över att ha en vild storebror. Jag har en känsla av att hon kommer att bli en tuff tjej med mer skinn på näsan än Oskar;).

Vi har firat förstås. Ninas farmor, farfar och faster har varit här hela helgen och det har busats, ätits tårtor, skålats i champagne och öppnats paket. Precis en sådan mysig familjehelg man vill ha.

Brucknertårta och Molintårta:).

Nina luktar på blommorna (och blir jättearg när vi tar dem ifrån henne för att sätta i en vas....).

Dags att äta tårta. Ingen större reaktion direkt förutom att det alltid är lika kul att få kladda med skeden själv...

Oskar och Anke hade jättekul ihop. Här viks det hundrafemtioelfte pappersflygplanet....

Stolta farföräldrar och faster.

Orättvist

Idag hade jag tänkt skriva något vitsigt om hur mycket vardagsmotion man får genom alla dagis-skola-hundpromenader och allt kånkande på tung ettåring uppför fem trappor tre gånger om dagen...

Fast det känns irrelevant och oviktigt just nu. Igårkväll fick vi reda på att Luuk besegrades av sin cancer i söndags. Det var ett jobbigt slut, men han fick dö hemma som han ville. Han fick också den sista sommar han önskade sig, komplett med en ambulansresa till Le Mans 24-timmars rally tillsammans med hela familjen.

Luuk var biltokig och otroligt duktig på att restaurera gamla veteranbilar. Han hade ett tag en otroligt cool Landrover som han fick till och med mig att köra för några år sedan (inte lätt med den dubbelkopplingen!) även om hans passion var gamla Volvobilar. Det står en fantastiskt fin turkos Volvo Amazon och glänser i den bilverkstad som han köpte för bara två år sedan och där han hade hoppats kunna försörja sig på att rusta upp gamla bilar. Knappt ett halvår efter det fick han sitt cancerbesked och den drömmen slogs sönder. Varför kunde inte hans behandlingar ha fungerat lite bättre? Med lite mer tur i den rouletten så hade han kunnat få leva några år till och se sina barn växa upp.

Så orättvist. Så onödigt. Det gör mig både arg, men framförallt väldigt, väldigt ledsen. Han var stor och stark, generös och social, skrattade ofta och var den typen av person som andra gärna rådfrågar och lutar sig emot. Hur kan han bara vara borta? För alltid. Jag kan nog inte riktigt fatta det än.

Luuk, vi saknar dig...

Google i all ära....

...men det är inte alltid där man får tillgång till den senaste och bästa informationen på alla områden. Jag spenderar ganska mycket tid online och är van att kunna göra all möjlig research på just webben, men har på senaste tid upptäckt att vad gäller området barnomsorg så finns det inget som slår djungeltelegrafen;).

Det absolut bästa sättet att få reda på vad som gäller där är alltså att a) börja snacka med andra föräldrar som hämtar sina barn på skolan vid samma tid eller b) hänga på strategiska lekplatser efter klockan fyra på eftermiddagarna (de flesta skolor slutar halvfyra här). Denna veckan har jag redan gjort bekantskap med en svensk och en norsk mamma och fått veta massa saker som inte dyker upp på någon internetsajt. Och det är ju bra.

Det verkar också finnas fler nordiska familjer här i kvarteret än jag hade trott och jag har en känsla av att det bara är en tidsfråga innan vi gör bekantskap med många fler av dem. De flesta föräldrar (läs mammor, varför hittar man aldrig männen på lekplatsen. Lars brukar komma hem titt som tätt och undra varför han är den enda pappan ute....) verkar också riktigt trevliga så det är kanske inte bara Oskar och Nina som får nya kompisar;).

Idag var första dagen då Oskar inte var ledsen när Lars lämnade honom på skolan. Det känns otroligt skönt! Dessutom tycker vi bättre och bättre om skolan och är nu faktiskt glada över att han inte fick plats på skolan härintill eftersom vi gillar både skolområdet och blandningen av barn bättre på den skolan han är nu. Det tar längre tid att gå dit och hämta honom, men snart tänker jag ta hem min fina röda mormorscykel från Lars jobbgarage och sätta Oskar säkert bak på cykeln och sedan snackar vi knappa tio minuter. Och det ska bli så skönt att cykla igen. Jag älskar att cykla, men tyvärr är inte Bryssel den mest cykelvänliga stan med alla dess halvgalna bilförare och brist på cykelvägar...

"Ska bara......"

Varför är det så svårt att få saker och ting gjorda när man tänkt sig? Jag har alltid varit typen som skrivit listor på vad som ska göras när både på jobbet och hemma och sedan verkligen sett till att de blir gjorda, medans Lars definitivt har en släng av "den ordningsamma tysken" i sin karaktär. Så att hälften av våra saker på Att Göra-listan inte blev gjorda i helgen hänger ju inte på någon inneboende slapphet eller ovilja att organisera oss.

Nej, det hela har för det mesta med familjelogistiken att göra. Man vill inte gärna banka i väggarna och sätta upp en ny sänglampa när Nina sover för- och eftermiddag och Oskar mitt på dagen och blir det någon lucka nånstans kommer en av oss på att vi ju glömt gå ut med hunden... Att försöka organisera vår kontorsvrå där otaliga kassar med urväxta barnkläder står och väntar på att bli kategoriserade och upplagda på vinden funkar inte med en otålig bebis som irriterat sitter och ropar "ma-ma, ma-ma!" om hon inte hela tiden sysselsätts med i hennes tycke lämpliga leksaker (typ riva ner Oskars mödosamt uppbyggda legohus, dra i Zoras päls eller riva och äta upp mammas tidningar). Etcetera, etcetera..

Och sedan är det ju också så att står valet mellan sådana uppgifter och att gå ut med Oskar och Nina i det härliga sensommarvädret för att möta upp med kompisar och deras barn över en fika på lekplatsen så vinner alltid det senare. Visserligen kliar det otroligt i fingrarna på mig över att få dessa och andra hemmaprojekt gjorda, men jag har blivit otroligt mycket mer laidback under det sista året som tvåbarnsmamma. Jag har väl insett att det inte finns tid nog till allt utan att man ska behöva springa runt som en Durecellkanini på speed så numera får vissa saker stå på min Att Göra-lista flera veckor i rad (även om det stör mitt ordningssinne... rejält...).

Såhär mysigt hade vi det just på lekplatsen idag. Nikolaj är ett år äldre och går på samma skola som Oskar och hans lillasyster Filippa går på Ninas nya dagis.

Sitter annars och har en liten klump i magen ikväll. Det känns som om det är jag som börjar en ny skola och inte Oskar och nu sitter med den där typiska söndagskvällskänslan. Jag vet precis hur jobbigt det kan vara. Jag var fruktansvärt nervös och rädd när jag bytte stad och skola som åttaåring och det är nog inte lättare som knapp treåring. Oskar har sovit dåligt på nätterna ända sedan skolstarten med panikrop efter mamma och pappa på nätterna och ikväll ville han inte somna själv vilket aldrig hänt tidigare. Det känns inte alls så bra, men jag hoppas det är övergående. Vi får se hur han mår efter nästa vecka och agera därefter.

Äntligen helg...

Det har varit en ganska slitig vecka. Först Oskars luftrörskatarr (som vår barnläkare härnere idag konstaterade var av det riktigt elaka slaget) och försenad Brysselhemfärd, sedan den inte alls ideala skolstarten. Både jag och Lars var helt slut igår, men det känns lovande att Oskar faktiskt varit glad på eftermiddagarna när han hämtats, även om han själv pratar om "Oskar lite rädd och ledsen".. Vilken pärs! Det hela hade ju kunnat gå så mycket smidigare om man bara kunde fått skola in barnen lite mer varsamt. Vi får se hur det går nästa vecka och hoppas på det bästa. Han var iallafall inte rädd för att gå till skolan imorse och pratar om hur han leker med de andra barnen, men själva lämningsmomentet är inte roligt. Min stora lilla kille. Jag hoppas så att han kommer att få självförtroendet att kunna ha riktigt roligt snart. Miljön är mycket mer pedagogisk än dagis så han kommer definitivt stimuleras mer där.

Ninas inskolning på dagis har däremot börjat jättebra. Det är mycket personal (fem personal och inte många mer bebisar när vi varit där) och vänlig och tillmötesgående personal. Vi ska gå dit sju gånger allt som allt och får då stanna där med Nina. Redan idag som var andra dagen kändes det att Nina trivdes och hon skrattade och charmade flera av damerna. Det verkar ha varit ett lyckokast att vi fick nys om detta dagis från våra svensk-danska vänner som också har sin dotter där.

Ikväll kändes det därför skönt att öppna en flaska vitt till laxen och att sedan koppla av med en film (Bounty Hunter, helt okej för en romkom faktiskt) i soffan. Det känns bra att ha en helg tillsammans nu innan nästa veckas fortsatta äventyr på skola och dagis;).

Oskars skola: del 3

Idag har Oskar sin första dag på skolan. Det skulle varit igår, men då hade han haft en sådan jobbig natt pga sin luftrörskatarr att han var helt utmattad så då höll vi honom hemma.

Första intrycket (på den skola som är vårt andraval, står fortfarande på väntelista till den i kvarteret vi bor) var bra. Skolan har en stor fin skolgård med ordentlig lekplats och klassrummen är ljusa, större än jag kom ihåg dem och med många roliga leksaker på bord och i backar. Många barn gick in i klassrummet med en blandad attityd av blyghet och nyfikenhet och lärarinnan verkar trevlig.

Oskar var försiktigt nyfiken, men satte sig sedan och började leka vid ett av borden och jag tror han skulle kunnat haft en riktigt bra första dag om vi hade tillåtits stanna och skola in honom som jag tycker man bör göra. Genom att föräldrarna får stanna kvar ett par timmar de första dagarna så att barnen känner sig trygg i sin nya miljö. Fast det får man ju inte här så efter 20 minuter var det dags att gå.

Det var då hjärtat slets ur kroppen på mig eftersom Oskar började storgråta och blev jätteledsen. Vi var ju tvungna att gå, men det kan jag säga redan nu att det var en av de värsta sakerna jag upplevt.... Jag kan bara hoppas att det var rätt beslut och att hans dag idag blir ganska okej trots allt. Jag tycker det är grymt att göra såhär mot så små barn. Vissa barn klarar det såklart bättre än andra, men Oskar är av naturen ganska försiktig och blyg när han träffar nya människor och två nya lärare och 24 barn är ganska mycket nytt att ta in på en och samma gång utan mamma och pappa som stöd.

Usch vad jag avskyr det belgiska systemet med dess i mitt tycke hårdhjärtade inställning till hur man bäst skolar in barn. Nu måste vi ju avvakta för att se hur det kommer att gå denna vecka och nästa, men jag känner mig redan nu helt känslomässigt slut och inte som någon vidare bra mamma efter morgonens incident....