Så kallt

Imorse var det minus 10 grader ute när det var dags att ge sig av på den timlånga rundan innan barn och mamma var på dagis, skola och jobb. Såklart tog det som vanligt tre gånger så lång tid som det borde att ta på alla vinterkläder. På barnen vill säga för som utlandssvensk i Belgien har jag inga passande ordentliga vinterkläder längre. Det brukar ju sällan behövas när det bara är minusgrader några dagar per år och snöar ungefär lika ofta. Fast idag var det läbbigt kallt utan den rätta utstyrsel och jag frös som en hund i mina ofodrade stövlar, kjol (ja, det var ju ovanligt korkad klädsel) och vinterkappa när jag och Oskar stod och väntade 20 minuter på den förbaskade bussen (som ska gå var femte minut). Vi var redan sena eftersom Oskar på Ninas dagis påpekade att han glömt sin ryggsäck hemma. Och eftersom ryggsäcken innehåller mellanmål så var det ju bara att återvända hem och hämta den först. Stress, stress och mer stress. Oskar hade gymnastik halvnio och jag hade ett möte prick nio. Ingen av oss hann i tid. Dessutom tog det mig en timme och två koppar te att tina upp efter den morgonpendlingen.

Det ska fortsätta vara kallt hela veckan. Och nu vill jag ju inte vara otacksam för det är ju härligt med sol och lite vinterväder, men jag kan inte riktigt förstå poängen om vi inte har mer än den lilla pudersnö vi har nu. Oskar pratar fortfarande om pulkaåkning och snögubbar. Själv räknar jag ner dagarna till sandslottsbyggande och klädkombinationer som består av shorts och t-shirt. Tänk att slippa jaga två barn som inte vill ta på sig alla femtioelva ytterplaggen varje morgon en vecka....