Det här med betyg

En av de mest intressanta saker med att bo utomlands är att man regelbundet får se sina egna värderingar och förutfattade meningar utmanade. Förutfattade meningar som man inte ens ansåg vara förutfattade meningar utan tillhörde den "sanning" om hur saker och ting låg till. Jag tycker väl visserligen att jag aldrig varit direkt svart eller vit i mina resonemang i några sammanhang, vare sig privat eller i arbetslivet, men efter tretton år i Belgien har jag ändrat uppfattning inom flera områden där jag tidigare varit väldigt kritisk och nog också väldigt speglad av svenska värderingar. Nu inser jag mer och mer att det inte finns bara en bra modell utan flera olika möjligheter att nå samma mål.

Ta det här med barnomsorgen till exempel. En anledning till att vi väntade såpass länge med att skaffa barn var att jag kände att jag inte kunde tänka mig att uppfostra barn i Belgien med dess bakvända barnomsorgssystem och auktoritära skolsystem. Fy för att låta de stackars barnen börja skolan vid tre års ålder utan en ordentlig pedagogisk inskolningsperiod, gå långa dagar i en ganska bullrig och sliten skola, och behöva anpassa sig till strikta rutiner så tidigt. Och ja, det var fruktansvärt jobbigt att skola in barnen som inte ens hade fyllt tre när de började, speciellt Oskar, och nej, jag tycker inte det var okej att abrupt bara behöva lämna dem efter en kvart.

Däremot så gick det bra trots allt och de flesta andra förutfattade meningarna har kommit på skam. Lärarna gör fantastiskt roliga och pedagogiska saker med barnen, det blir mycket målande och pysslande och åtminstone en gång i månaden åker man ut på en utflykt, går på bio eller teater eller går till biblioteket. Barnen får lära sig att respektera varandra och lärarna och jag ser hur båda mina barn har blivit väldigt självständiga tidigt.

Det gjorde dock inte att jag  inte oroade mig för Oskar när han började första klass i höstas, knappt sex år gammal. Jag visste att barnen skulle få läxor varje dag och det kändes helt fel. Dessutom var det betyg från första början och ett upplägg som gör att om man har betyg som är riktigt låga så får man gå om ett år. Och jag har alltid tyckt att betyg ska man inte ge små barn för det ger fel signaler, etc. Och jag kan fortfarande tycka att man ska vara försiktig med hur man ger betyg och hur det kommuniceras till barn och föräldrar, men jag har nu sett hur det används i praktiken och nu så tycker jag det inte är så dumt ändå. Nu har det gått bra för Oskar, men även om det inte hade gjort det så innebär det att barn som av någon anledning inte hänger med lika bra fångas upp tidigt av systemet. Oskar går i en kommunal skola och de av er som varit här och sett den vet också att det inte har östs ner pengar på skola och inredning, men hittills känns det som om den pedagogiska inriktningen är helt rätt. På det tredje (av fyra per år) utvärderingssamtalet igår fick vi också veta att Oskar och tre andra barn i klassen som inte har franska som modersmål  får extra lektioner av en särskild lärare som arbetar på att utveckla deras ordförråd. Och det känns ju väldigt positivt.

En annan grej jag gillar skarpt är detta tidiga utvecklande av självständighet och öppenhet. I juni åker Oskars klass på en tre-dagars skolresa till landet. Och det handlar inte om något man kan välja. Nej, nej, här i Belgien är det regler som gäller och alla sexåringar ska med på denna resa, det är obligatoriskt. Jag hade hört talas om dessa resor när Oskar var yngre och tyckte då att det kan ju inte vara rätt att man inte får bestämma själv. Och kanske kan det vara jobbigt för en del barn, men när jag ser på barnen i Oskars klass så känns det väldigt mycket som  om de grejar det allihop. Och kommer ha fantastiskt roligt på kuppen. Mitt sexåriga jag hade inte gillat det, men jag har nu insett att Oskar är inte som jag och trots att det varit tufft ibland här med de krav som ställs på barnen vid tidig ålder så har det hjälpt honom att blir mycket mer framåt och trygg än jag var i samma ålder. Och det viktigaste av allt är att barnen trivs. Jag har väl fortfarande nånstans tyckt att jag velat se mina barn i en svensk skolmiljö, men det handlar mer om mig än dem och så länge det går bra för dem ska jag också att inte försöka oroa mig i onödan.

Såhär ser betygen ut. Vi har oroat oss lite för hur det skulle gå med läsningen och skrivandet för franska är sannerligen inget lätt språk med alla dessa bokstäver som uttalas på olika sätt och som inte hörs, men efter en svacka i höstas kom Oskar hem med så fina betyg (10 högst) att jag blev löjligt stolt.

Barnen får också omdömen i uppförande...

Och sedan ett övergripande skriftligt omdöme.