Det där familjepusslet

Oskar vägrade att gå till gymnastikskolan imorse. Vi lockade med både glass i eftermiddag och en ny bok som belöning, men det var lönlöst. Han kastade sig på golvet och skrek och gapade och ville absolut inte gå. Skolan var dum, Adam var dum och allt annat var också dumt...

Så trots att vi försökte att övertyga honom att gå så var det lönlöst eftersom han var halvt hysterisk till slut. Så nu sitter han hemma hos mig och Nina och det känns som ett misslyckande. Ett misslyckande på så sätt att detta var en skola med sport och gymnastik som han gillar och någonstans han kunde gå tillsammans med sin bästa kompis och ändå gick det inte. Tre dagar och sedan var det stopp. Och nu är det massa tjafs om att han inte vill gå i riktiga skolan nästa vecka heller.

Jag tror nog att riktiga skolan kommer att gå bättre för där har han trivts så bra och ja, jag fattar att det kan vara en omställning att komma tillbaka till Bryssel och med en gång gå själv på något nytt, men jag tror också det är en personlighetsfråga. Oskar är mycket mer tillbakadragen än Nina och är nog lik mig som barn och är därför ganska blyg i nya situationer. Jag hoppas språket kan vara nyckeln till förändring, men måste erkänna att jag oroar mig lite för alla dessa lov som han har varje läsår.

Kidsen härnere är lediga i snitt 15 veckor om året och det går ju knappast ihop med våra fem veckors semester. Om det fungerar dåligt med sådana här aktivitetsskolor (jag hoppas innerligt att det bara är en fas) så vet jag ärligt talat inte hur vi ska lösa det hela framöver. Det är ju inte så att man har några mor- eller farföräldrar som kan hoppa in några dagar här eller där på något enkelt sätt. Mina föräldrar bor för långt bort och Lars föräldrar som ju iallafall bor en bilresa bort jobbar ju fortfarande två år efter pensionsåldern. Man får väl hoppas att Oskars självförtroende växer för det är fruktansvärt jobbigt att behöva lämna sina barn någonstans när de gråter helt hysteriskt när man går...