77-årsdag

Idag har vi haft födelsedagskalas här hemma. Zora fyller elva år idag och vi har firat med jordgubbstårta. Födelsedagsbarnet föredrog kex och väntar nu på sin middag som består av extra goda köttbitar.

Jag kan inte riktigt ta till mig att Zora är en gammal hund. Hon är grå om nosen och långsammare på promenaderna, men är annars precis samma snälla och kelgoa hund hon alltid varit. När jag ser henne rulla runt i gräset i torpet, eller lekandes med en annan hund så känns hon mycket yngre. Och tanken på att hon inte alltid kommer finnas här känns jobbig. Vi började vår familj med henne. Jag glömmer aldrig den dagen vi fick med henne hem från hundhemmet: nervös, rädd, men samtidigt så ivrig att vara till lags och överlycklig över den uppmärksamhet hon fick. Hon har varit med överallt. I torpet varje sommar och påsk, på sommarsemestrar i Provence, på pubar och stjärnrestauranger. Den dagen hon blir för gammal och trött blir tuff för hela familjen. Men idag firar vi och glädjer oss över att hon är här hos oss.

Regn, rusk och mys

Som vanligt när Lars är i Tokyo i november har vi uruselt väder hemma (usch vad jag avskyr denna årstiden). Fast denna gången har vi besök av mormor och morfar och trots att regnet vräkt ner flera dagar i sträck så har vi haft det mysigt också inomhus. Ibland kan det faktiskt vara skönt att släppa alla måsten på att man måste hitta på något speciellt och bara ta det lugnt istället och njuta av att verkligen umgås. Å andra sidan ska erkännas att det varit väldigt bra att ha extra underhållare till barnen här för det är inte alls lätt att på egen hand roa båda barnen när man inte ens kan sticka näsan utanför dörren..... Oskar och mormor tycker att det är kul med PlayDooh.

Kvällsbus i soffan.

Vi har också haft ett litet kalas för Oskar med tårta och allt så att mormor och morfar också kan få fira honom. Sedan blir det ju mer firande på den riktiga födelsedagen på torsdag när Lars är hemma.

Här vispas det redan frenetiskt på den fina födelsedagsspisen Oskar fick av mormor och morfar. Tack också Magnus, Karin och Julia för det tuffa förklädet och de fina muffinsformarna:).

Nina gillar också att pyssla. Här sitter hon i mormors famn och målar med vattenfärger.

Fast hon sitter lika gärna hos morfar och charmar sin omgivning.

Det senaste ordet Nina lagt till i sin repertoar är "kål" (skål) och det ska numera skålas till höger och vänster så fort hon har en mugg i handen.

Släkten är värst?

En sak jag lärt mig under årens lopp är att inte umgås med människor som får mig att må dåligt. Så kallade vänner som är självupptagna och bara pratar om sitt och inte alls har intresse av att ta del av mitt liv har jag sedan länge släppt kontakten med.

Fast en kategori som som man inte lika lätt kan släppa kontakten med är ju släkten. Den är ju inte självvald, inte den egna och inte den man själv eller andra familjemedlemmar gifter in sig och jag vet många som har väldigt krystade förhållanden till både den stora släkten och närmaste familjen. Därför känner jag mig väldigt lyckligt lottad som faktiskt trivs så fantastiskt bra med min. Visserligen träffar jag inte släkten så ofta, men när jag gör det så slås jag av att jag faktiskt tycker det är riktigt roligt att ses.

Som idag till exempel då Vissatorpet fick besök av min farbror med familj som jag träffar oerhört sällan. Ett par av mina kusiner har jag inte träffat på nästan ett årtioende och det var extra roligt. Dessutom hade de tagit med sig farmor upp och det var en glad överraskning.
Farmor är som alltid på gott humör och tyckte det var roligt att få komma och hälsa på en gång till i torpet i sommar. Här är hon flankerad av Elin och min ingifta faster Birgitta (min farbror Anders lyckades jag inte få med på kort).

Tänk vad tiden går fort. Jag kommer ihåg alla mina kusiner som småbarn och nu är de vuxna allihop. Det syns ju här på Josef och Fredrik.

Anna hade god hand med Nina som glatt lät henne mata henne. Efter det var det helt okej att sitta i Annas knä:). Killen till vänster är minstingkusinen Gabriel som nu med 15 år inte heller är så liten längre...