Google i all ära....

...men det är inte alltid där man får tillgång till den senaste och bästa informationen på alla områden. Jag spenderar ganska mycket tid online och är van att kunna göra all möjlig research på just webben, men har på senaste tid upptäckt att vad gäller området barnomsorg så finns det inget som slår djungeltelegrafen;).

Det absolut bästa sättet att få reda på vad som gäller där är alltså att a) börja snacka med andra föräldrar som hämtar sina barn på skolan vid samma tid eller b) hänga på strategiska lekplatser efter klockan fyra på eftermiddagarna (de flesta skolor slutar halvfyra här). Denna veckan har jag redan gjort bekantskap med en svensk och en norsk mamma och fått veta massa saker som inte dyker upp på någon internetsajt. Och det är ju bra.

Det verkar också finnas fler nordiska familjer här i kvarteret än jag hade trott och jag har en känsla av att det bara är en tidsfråga innan vi gör bekantskap med många fler av dem. De flesta föräldrar (läs mammor, varför hittar man aldrig männen på lekplatsen. Lars brukar komma hem titt som tätt och undra varför han är den enda pappan ute....) verkar också riktigt trevliga så det är kanske inte bara Oskar och Nina som får nya kompisar;).

Idag var första dagen då Oskar inte var ledsen när Lars lämnade honom på skolan. Det känns otroligt skönt! Dessutom tycker vi bättre och bättre om skolan och är nu faktiskt glada över att han inte fick plats på skolan härintill eftersom vi gillar både skolområdet och blandningen av barn bättre på den skolan han är nu. Det tar längre tid att gå dit och hämta honom, men snart tänker jag ta hem min fina röda mormorscykel från Lars jobbgarage och sätta Oskar säkert bak på cykeln och sedan snackar vi knappa tio minuter. Och det ska bli så skönt att cykla igen. Jag älskar att cykla, men tyvärr är inte Bryssel den mest cykelvänliga stan med alla dess halvgalna bilförare och brist på cykelvägar...

"Ska bara......"

Varför är det så svårt att få saker och ting gjorda när man tänkt sig? Jag har alltid varit typen som skrivit listor på vad som ska göras när både på jobbet och hemma och sedan verkligen sett till att de blir gjorda, medans Lars definitivt har en släng av "den ordningsamma tysken" i sin karaktär. Så att hälften av våra saker på Att Göra-listan inte blev gjorda i helgen hänger ju inte på någon inneboende slapphet eller ovilja att organisera oss.

Nej, det hela har för det mesta med familjelogistiken att göra. Man vill inte gärna banka i väggarna och sätta upp en ny sänglampa när Nina sover för- och eftermiddag och Oskar mitt på dagen och blir det någon lucka nånstans kommer en av oss på att vi ju glömt gå ut med hunden... Att försöka organisera vår kontorsvrå där otaliga kassar med urväxta barnkläder står och väntar på att bli kategoriserade och upplagda på vinden funkar inte med en otålig bebis som irriterat sitter och ropar "ma-ma, ma-ma!" om hon inte hela tiden sysselsätts med i hennes tycke lämpliga leksaker (typ riva ner Oskars mödosamt uppbyggda legohus, dra i Zoras päls eller riva och äta upp mammas tidningar). Etcetera, etcetera..

Och sedan är det ju också så att står valet mellan sådana uppgifter och att gå ut med Oskar och Nina i det härliga sensommarvädret för att möta upp med kompisar och deras barn över en fika på lekplatsen så vinner alltid det senare. Visserligen kliar det otroligt i fingrarna på mig över att få dessa och andra hemmaprojekt gjorda, men jag har blivit otroligt mycket mer laidback under det sista året som tvåbarnsmamma. Jag har väl insett att det inte finns tid nog till allt utan att man ska behöva springa runt som en Durecellkanini på speed så numera får vissa saker stå på min Att Göra-lista flera veckor i rad (även om det stör mitt ordningssinne... rejält...).

Såhär mysigt hade vi det just på lekplatsen idag. Nikolaj är ett år äldre och går på samma skola som Oskar och hans lillasyster Filippa går på Ninas nya dagis.

Sitter annars och har en liten klump i magen ikväll. Det känns som om det är jag som börjar en ny skola och inte Oskar och nu sitter med den där typiska söndagskvällskänslan. Jag vet precis hur jobbigt det kan vara. Jag var fruktansvärt nervös och rädd när jag bytte stad och skola som åttaåring och det är nog inte lättare som knapp treåring. Oskar har sovit dåligt på nätterna ända sedan skolstarten med panikrop efter mamma och pappa på nätterna och ikväll ville han inte somna själv vilket aldrig hänt tidigare. Det känns inte alls så bra, men jag hoppas det är övergående. Vi får se hur han mår efter nästa vecka och agera därefter.

Äntligen helg...

Det har varit en ganska slitig vecka. Först Oskars luftrörskatarr (som vår barnläkare härnere idag konstaterade var av det riktigt elaka slaget) och försenad Brysselhemfärd, sedan den inte alls ideala skolstarten. Både jag och Lars var helt slut igår, men det känns lovande att Oskar faktiskt varit glad på eftermiddagarna när han hämtats, även om han själv pratar om "Oskar lite rädd och ledsen".. Vilken pärs! Det hela hade ju kunnat gå så mycket smidigare om man bara kunde fått skola in barnen lite mer varsamt. Vi får se hur det går nästa vecka och hoppas på det bästa. Han var iallafall inte rädd för att gå till skolan imorse och pratar om hur han leker med de andra barnen, men själva lämningsmomentet är inte roligt. Min stora lilla kille. Jag hoppas så att han kommer att få självförtroendet att kunna ha riktigt roligt snart. Miljön är mycket mer pedagogisk än dagis så han kommer definitivt stimuleras mer där.

Ninas inskolning på dagis har däremot börjat jättebra. Det är mycket personal (fem personal och inte många mer bebisar när vi varit där) och vänlig och tillmötesgående personal. Vi ska gå dit sju gånger allt som allt och får då stanna där med Nina. Redan idag som var andra dagen kändes det att Nina trivdes och hon skrattade och charmade flera av damerna. Det verkar ha varit ett lyckokast att vi fick nys om detta dagis från våra svensk-danska vänner som också har sin dotter där.

Ikväll kändes det därför skönt att öppna en flaska vitt till laxen och att sedan koppla av med en film (Bounty Hunter, helt okej för en romkom faktiskt) i soffan. Det känns bra att ha en helg tillsammans nu innan nästa veckas fortsatta äventyr på skola och dagis;).

Oskars skola: del 3

Idag har Oskar sin första dag på skolan. Det skulle varit igår, men då hade han haft en sådan jobbig natt pga sin luftrörskatarr att han var helt utmattad så då höll vi honom hemma.

Första intrycket (på den skola som är vårt andraval, står fortfarande på väntelista till den i kvarteret vi bor) var bra. Skolan har en stor fin skolgård med ordentlig lekplats och klassrummen är ljusa, större än jag kom ihåg dem och med många roliga leksaker på bord och i backar. Många barn gick in i klassrummet med en blandad attityd av blyghet och nyfikenhet och lärarinnan verkar trevlig.

Oskar var försiktigt nyfiken, men satte sig sedan och började leka vid ett av borden och jag tror han skulle kunnat haft en riktigt bra första dag om vi hade tillåtits stanna och skola in honom som jag tycker man bör göra. Genom att föräldrarna får stanna kvar ett par timmar de första dagarna så att barnen känner sig trygg i sin nya miljö. Fast det får man ju inte här så efter 20 minuter var det dags att gå.

Det var då hjärtat slets ur kroppen på mig eftersom Oskar började storgråta och blev jätteledsen. Vi var ju tvungna att gå, men det kan jag säga redan nu att det var en av de värsta sakerna jag upplevt.... Jag kan bara hoppas att det var rätt beslut och att hans dag idag blir ganska okej trots allt. Jag tycker det är grymt att göra såhär mot så små barn. Vissa barn klarar det såklart bättre än andra, men Oskar är av naturen ganska försiktig och blyg när han träffar nya människor och två nya lärare och 24 barn är ganska mycket nytt att ta in på en och samma gång utan mamma och pappa som stöd.

Usch vad jag avskyr det belgiska systemet med dess i mitt tycke hårdhjärtade inställning till hur man bäst skolar in barn. Nu måste vi ju avvakta för att se hur det kommer att gå denna vecka och nästa, men jag känner mig redan nu helt känslomässigt slut och inte som någon vidare bra mamma efter morgonens incident....

Åka hem

Nu verkar det som om vi äntligen skulle kunna ta oss till Bryssel ett par dagar senare än planerat. Det är ju så typiskt att Oskar fick värsta luftrörskatarren nånsin just när vi skulle skulle sticka iväg. Där andra barn blir förkylda får han i nio fall av tio luftrörskatarr och det är inget roligt alls. Jag har tappat räkningen på hur ofta vi får åka till vår barnläkare på grund av det och denna gång blev allt lite extra kaotiskt eftersom vi först skulle förstå oss på hur akutsjukvården fungerar en lördag eftermiddag i Borås..

Ganska bra visade det sig även om det blev ett par besök på både jourcentral och apotek på grund av missförstånd av läkaren vad gällde ett viktigt recept och en extra runda till barnmottagningen på kvällen för att få några doser av den medicin som apoteken inte hade (jag är inte så väldigt imponerad av deras medicinlager eller korta öppettider, inte ett enda jourapotek öppet efter klockan 17!). Oskar mår iallafall nu bättre och det är ju huvudsaken så nu blir det alltså återfärd till Bryssel.

Väl där ska vi tackla inskolningen av Oskar på skolan. En inskolning som består av att man ska lämna sin treåring ensam med en helt ny lärare och 24 andra elever första dagen.... Det skulle väl bli ett ramaskri om svenska förskolor skulle göra samma sak, men i Belgien anses det tydligen vara helt normalt. Vi får väl bli sedda som överbeskyddande och jobbiga föräldrar då antar jag för jag lämnar inte Oskar vind för våg i en helt ny miljö utan att jag vet att han känner sig trygg och glad.

Därnäst blir det inskolning på dagis för Nina. Vi får se hur det går, men där kan vi ju iallafall bestämma mer själva hur mycket hon kommer att gå. Så länge man betalar avgiften bryr de sig inte så mycket om om man utnyttjar alla timmarna man har till förfogande.

Sedan är det ju jobbet också. Hur blir det med arbetsuppgifter och den väntade uppsägningen? Nu vill jag ha besked så jag kan planera framåt i tiden!

Fortsättning följer......

Semesterslutet nära

Nu är det inte många dagar kvar innan det är dags att återvända till Bryssel igen. Trots att vi varit här i nästan två månader har tiden gått fort och det känns lite vemodigt att lämna Sverige. Hemma i Bryssel väntar Oskars skolstart och Ninas inskolning på dagis och det känns både nervöst och spännande och jag hoppas verkligen allt kommer att gå bra.

Jag kommer sakna att kunna vara ute mest hela dagarna, att träffa vänner och familj regelbundet och den stillhet och friska luft vi har här på landet. Vi har verkligen varvat ner rejält och det har varit en härlig familjesemester på det sättet vi hade hoppats på. Däremot finns det en del saker jag kommer att se fram emot i Bryssel. Att ha diskmaskin igen, att kunna koppla av i ett härlig bad efter en sommar med endast dusch och att ha affärer och annat på femminutersavstånd igen. Dessutom så kommer jag ju om allt går bra med barnens inskolningar ha några halvdagar på helt egen hand varje vecka och det känns lyxigt:).

Denna sista vecka har vi hunnit med både besök hos vänner i Borås hela familjen och en efterlängtad vistelse på slott för mig och Lars.

Trots uselt väder hade vi jättemysigt hos familjen Grahm i helgen. Alla barn var på gott humör och jag och Lars njöt av trevligt sällskap och läcker mat.

Erik har redan blivit stora killen och är redan ett stort charmtroll.
Zora fick också sin beskärda del av uppmärksamhet trots närvaron av tre vilda barn;).
Nina möblerar om....

...medans Oskar och Erik tittar på film tillsammans.
Såhär kan det se ut när man spelar Wii mitt i natten. Just denna fäktningsvariant var Anna proffs på, men jag kan stolt meddela att jag var en riktig hejare på bowling och vann stort där!

I måndags var det sedan dags för mig och Lars att åka iväg på en efterlängtad och barnfri övernattning på Bjertorps slott. Afternoon tea, fem-rätters middag, champagne och ett fantastiskt vackert jugendstilslott (otroligt intressant för oss som de Art Nouveau-fantaster vi är i Belgien) gjorde vistelsen väldigt lyckad. Det är så otroligt skönt att komma iväg på egen hand utan hund och barn ibland. Det behöver inte vara ofta (sist var på bröllop i juni), men det är ovärderligt och något vi ska försöka göra så ofta vi har tillgång till barnvakt. Härnäst väntar en helg i London i oktober:).
Te, scones och ett hav av annat nybakat på slottsterassen i solen (som efter en veckas regn faktiskt lyste hela den dagen).

Promenad i slottsparken.

Alla möbler i slottet är original även om de har flyttats runt för att passa in bättre i hotellmiljön. För oss känns det fantastiskt att man faktiskt får använda dem och sitta i vilken salong man vill när man tar en drink eller äter middag. Här dricker vi champagne i Rökrummet.

Den vackra hallen med intilliggande bibliotek. Hit återvänder vi gärna!

Släkten är värst?

En sak jag lärt mig under årens lopp är att inte umgås med människor som får mig att må dåligt. Så kallade vänner som är självupptagna och bara pratar om sitt och inte alls har intresse av att ta del av mitt liv har jag sedan länge släppt kontakten med.

Fast en kategori som som man inte lika lätt kan släppa kontakten med är ju släkten. Den är ju inte självvald, inte den egna och inte den man själv eller andra familjemedlemmar gifter in sig och jag vet många som har väldigt krystade förhållanden till både den stora släkten och närmaste familjen. Därför känner jag mig väldigt lyckligt lottad som faktiskt trivs så fantastiskt bra med min. Visserligen träffar jag inte släkten så ofta, men när jag gör det så slås jag av att jag faktiskt tycker det är riktigt roligt att ses.

Som idag till exempel då Vissatorpet fick besök av min farbror med familj som jag träffar oerhört sällan. Ett par av mina kusiner har jag inte träffat på nästan ett årtioende och det var extra roligt. Dessutom hade de tagit med sig farmor upp och det var en glad överraskning.
Farmor är som alltid på gott humör och tyckte det var roligt att få komma och hälsa på en gång till i torpet i sommar. Här är hon flankerad av Elin och min ingifta faster Birgitta (min farbror Anders lyckades jag inte få med på kort).

Tänk vad tiden går fort. Jag kommer ihåg alla mina kusiner som småbarn och nu är de vuxna allihop. Det syns ju här på Josef och Fredrik.

Anna hade god hand med Nina som glatt lät henne mata henne. Efter det var det helt okej att sitta i Annas knä:). Killen till vänster är minstingkusinen Gabriel som nu med 15 år inte heller är så liten längre...