måndag 4 oktober 2010

Att stå eller inte stå...

..det har varit frågan här hemma länge. I förra veckan var vi på läkarbesök med Nina för att kolla upp den evighetslånga förkylning och hosta som hon haft i en månad till och från och att för att få lite råd angående hennes väldigt avslappnade inställning till att lära sig krypa och stå.

Som tur var har hon bara en vanlig förkylning, om än enveten (det räcker gott med ett barn med återkommande luftrörskatarrer) och vi fick också veta att vissa barn, såsom vår lilla tjej, tar väääldigt lång tid på sig innan de står och går. Speciellt s.k. "rumphasare" som hon är (endast 5% av bebisar tar sig fram så tydligen) som ofta går direkt från detta stadie till att börja gå utan något vanligt krypande.

Nåväl, även om vi inte var direkt oroade så var det skönt att veta att trots sin saktfärdighet på just detta område så är det helt normalt. Och precis efter detta läkarbesök så har Nina faktiskt börja öva på att stå upp (med lite hjälp från oss) och hon börjar bli väldigt stolt när hon lyckas hålla hyfsad balans själv. Såhär kan det se ut.
Hmm, det är allt lite besvärligt det här...Fast nu börjar jag fatta lite hur det hänger ihop. Man kan alltså använda benen till annat än att sparka med...Oj, jag kan stå själv i hela tre sekunder!Fast det är lättare med lite extra hjälp.

fredag 1 oktober 2010

Anybody out there?....

Jag har nu skrivit den här bloggen i snart två och ett halvt år. Och det är roligt och något jag gör också för min egen del då den har blivit något av en onlinedagbok för hur mitt dagliga familjeliv ser ut.

Däremot så hoppas jag ju såklart att andra också tittar in på bloggen då och då och det vet jag nog att ni gör. Däremot så ska jag erkänna att jag tycker det är trist att det är så få som kommenterar det jag skriver. Vem är det som läser denna blogg egentligen? Ibland känns det som om det knappt är någon överhuvudtaget...

Alltså, det vore klart roligt att få lite mer regelbunden respons. Om det inte passar att kommentera på bloggen så får ni gärna maila. Jag sitter ju trots allt så långt borta från er alla, kan inte alls träffa er så ofta som jag vill och en monolog utan feedback blir lite enahanda i längden..

Så, skärpning är ni snälla. Annars kanske jag börjar strejka i protest;).

torsdag 30 september 2010

Hur definiera bra mat?

Efter att imorse ha varit på en av mina nu två schemalagda veckomathandlingsinköp (för att få logistiken med två barn som ska hämtas och lämnas på olika tider och olika ställen, en hund som ska ut titt som tätt och alla hushållsgöromål att fungera krävs det att jag och Lars organiserar oss så mycket det bara går...) så började jag fundera på det här med "matkvalitet" och "bra mat" på vägen hem (i ösregnet...).

De sista åren har jag läst fler och fler intressanta artiklar (och tittat på en otrolig intressant serie om hur mat produceras på BBC) om hur många konsumenter nu börjat bli mer kritiska vad gäller alla dessa s.k. "lightprodukter". Ta något som soft cheese eller glass till exempel. Konsumenter vill ju att lättprodukter ska smaka någorlunda som originalet, men det innebär ju att allt man tar bort som ägg, grädde, ost etc måste ersättas med något annat. Tittar man på innehållsförteckningen på lättprodukterna så är den ju alltid fyra gånger så lång som på originalprodukten.

Nu tror jag iochförsig inte nödvändigtvis att ersättningsingredienserna är farliga, men jag gillar att veta vad jag sätter i mig och föredrar hellre att äta bra och gräddig glass vid väld valda tillfällen än att sätta i mig lättvarianten ofta. Jag och Lars har sedan länge kört med riktigt smör, riktig grädde etc. men har också matvanor som gör att vi inte använder dessa ingredienser dagligen. Det är därför intressant att se att vi nu alltså nästan är trendiga på matområdet eftersom som i de artikler ovan, fler och fler matförståsigpåare och även idrottsmän, anammat trenden om att äta med måtta, men att skippa lättprodukterna och deras tillsatser.

Annars är det ju ekologisk mat som ligger mig varmt om hjärtat. Och för de som undrar så köper inte ens vi all mat ekologisk. Även om utbudet här är mycket större än hemma i Sverige så skulle det bli alltför dyrt även för oss. Däremot har vi gjort valet att nästan alltid köpa ekologiskt kött och kyckling, kaffe, te, mjöl, pasta, ägg, mjölk, bananer och andra basvaror (vissa varor finns dock inte i ekologisk variant av någon mystisk anledning.. socker t.ex). Därutöver har vi hittat flera matkategorier där det ekologiska utbudet är mycket bättre och godare än det andra så då slinker det ner i matkorgen.

Jag tittar också alltid på priset och ofta är det ekologiska alternativet inte mycket dyrare och då köper jag alltid det. Vad gäller frukt och grönt blir det ibland ekologiskt ibland inte, men däremot närproducerat och säsongsbetonat. Vad gäller det senare så kan man verkligen göra fynd där. Just nu t.ex. kan man få tag i jättebilliga supergoda äpplen, krispiga rädisor och söta fina meloner.

Det blir ju ofta en debatt med de som tycker att ekologisk mat är helt onödig. De vanligaste argumenten jag får höra är onekligen de följande:

a) Jamen, det finns ju inget som visar att den vanliga maten är farlig.
b) De flesta studier av ekologisk mat visar att den inte är nyttigare än annan mat.
c) Den ekologiska maten är alldeles för dyr!

Det finns ju sanning i alla påståenden och det hela beror ju helt på ens egen personliga inställning såklart. Fast för mig är det viktigaste ändå inte exakt hur mycket nyttigare den ekologiska maten är. Givetvis så tycker jag det är bra med mat utan spår av bekämpningsmedel, men jag tänker mera på miljön vi odlar vår mat i. Jag tror på biologisk mångfald som lätt får stryka på foten i bekämpningsmedlenas tid, samt på en djurhållning som ser till djurens bästa så gott det går för vad som i slutfasen ska hamna på våra tallrikar.

Den dimensionen verkar många inte ha en tanke på alls idag. Är det för att vi generellt sett (oavsett om det gäller ekologisk mat eller ej) kommit så långt ifrån matproduktionen att vi inte bryr oss längre? Min mormor växte upp på ett torp där man hade eget småbruk med kossor, grisar och höns. På den tiden arbetade man för maten på ett annat sätt och ville man ha kött så fick man gå ut i ladugården och slakta ett av sina djur.

Jag är nog inte den enda som vet med mig att om jag skulle vara tvungen att avliva de djuren jag äter idag själv nog skulle bli tvingad att bli vegetarian;). Inte för att vi alla kan eller vill ha egna småbruk på det sättet som man hade förr, men jag tror nog att många skulle tänka till både en eller två gånger innan man köper kött i affären om man visste precis hur djuren behandlas innan de avlivas.

Jag vet att alla inte har råd att lägga sina pengar på ekologisk mat, men vi som kan skulle kunna göra en skillnad. Fast nu har jag till och med tröttat ut mig själv med mitt predikande så jag sätter stopp här;). Nu dags för en kopp te och hembakad muffings. Ekologiskt innehåll där: 50%.

tisdag 21 september 2010

Grävmaskinist

Kommer ni ihåg vad ni ville bli när ni var små? När jag kollat igenom de tidstypiska Mina Vänner böcker vi alla skrev i under låg- och mellanstadietiden så står det ofta veterinär under mina framtidsdrömmar.. Nu blev det ju inte riiiiktigt så även om jag nog på allvar hade varit riktigt intresserad av det också på den tiden det var dags att välja inriktning till gymnasiet (tycker även nu att det verkar vara ett väldigt intressant yrke). Dock var jag bara medelmåttig i matte (även om jag faktiskt hade högsta betyg i både fysik och biologi) så det blev en samhällsvetenskaplig inriktning istället..

Inte för att jag är missnöjd med det. Mitt gymnasie- och högskoleval har ju gjort att jag fått jobba med miljöpolitik på flera olika nivåer både inom EU, intresseorganisationer och på företagsnivå och jag är fortfarande passionerat intresserad av just miljöfrågor. Däremot funderar jag ändå på om det inte skulle vara läge att ändra inriktning framöver. Uppsägningen ligger just nu runt hörnet så det är ju tidsmässigt en bra tid att fundera allvarligt på jobbframtiden. Lite jobbigt (jag kan inte påstå att skriva ansökningsbrev, uppdatera CV och gå på jobbintervjuer är det roligaste jag vet, fast å andra sidan har jag ju gjort det ett antal gånger så taktiken sitter nog kvar), men samtidigt spännande helt klart.

På tal om framtida yrken så är ett av Oskars favoritjobb just nu grävmaskinist. Här kommer äntligen några foton från Eggvena i somras när han fick köra grävmaskin. Just den grävmaskin som kommer att gräva vårt framtida avloppssystem dessutom.

fredag 17 september 2010

Livet går vidare

Det har varit en tung vecka. Förlusten av Luuk har tagit både mig och Lars hårt och det är fortfarande svårt att riktigt förstå att vi aldrig kommer att träffas igen. Vi hade inte träffats lika ofta som vi hade velat de sista par åren, men vi trodde ju att vi skulle ha gott om tid för mer umgänge nu när barnen börjar bli större. Fast nu blir det ju inte så..

Barnen och Irma träffar vi dock förhoppningsvis någon gång nu i höst. En helg i Bryssel är något Irma redan sagt hon ser fram emot. Som den nyblivna ensamstående förälder hon nu är måste det vara skönt att komma bort och slippa vardagssysslorna ett par dagar.

Själv försöker jag fortsätta leva livet i nuet så mycket det går och ta tillvara på de små lyckomomenten i vardagen. Som vid dessa tillfällena till exempel.
En stolt Oskar hjälper mig att göra kokosbollar som vi nu politiskt korrekt (tack Spöket Laban) kallar dessa läckerheter. Nina kelar med vår egen husvarg;). Nog för att vi har en hund som fäller hår bara man tittar på henne, men snällare hund gentemot barn får man verkligen leta efter.

söndag 12 september 2010

Nina ett år

Då.......
Nu.....

Tiden med småbarn går verkligen fort. Jag kan inte fatta att det var ett år sedan jag satt med en ännu onämnt tjej i famnen på sjukhuset, ganska så exakt en halvtimma gammal....

Och nu är hon redan ett år. En stor tjej som även om hon envist vägrar att krypa som vanliga bebisar (hon rumphasar sig fram på ett sätt som väldigt roligt ut) och inte alls vill stå (vi har slagit vad i familjen om när hon ska börja gå; hennes farmor trodde på ettårsdagen, men det slog ju inte in direkt, medans jag tror mer på min prognos om januari...), har en stark vilja, färgstark personlighet och inte alls blir avskräckt över att ha en vild storebror. Jag har en känsla av att hon kommer att bli en tuff tjej med mer skinn på näsan än Oskar;).

Vi har firat förstås. Ninas farmor, farfar och faster har varit här hela helgen och det har busats, ätits tårtor, skålats i champagne och öppnats paket. Precis en sådan mysig familjehelg man vill ha.
Brucknertårta och Molintårta:).
Nina luktar på blommorna (och blir jättearg när vi tar dem ifrån henne för att sätta i en vas....).
Dags att äta tårta. Ingen större reaktion direkt förutom att det alltid är lika kul att få kladda med skeden själv...
Oskar och Anke hade jättekul ihop. Här viks det hundrafemtioelfte pappersflygplanet....
Stolta farföräldrar och faster.

fredag 10 september 2010

Orättvist

Idag hade jag tänkt skriva något vitsigt om hur mycket vardagsmotion man får genom alla dagis-skola-hundpromenader och allt kånkande på tung ettåring uppför fem trappor tre gånger om dagen...

Fast det känns irrelevant och oviktigt just nu. Igårkväll fick vi reda på att Luuk besegrades av sin cancer i söndags. Det var ett jobbigt slut, men han fick dö hemma som han ville. Han fick också den sista sommar han önskade sig, komplett med en ambulansresa till Le Mans 24-timmars rally tillsammans med hela familjen.

Luuk var biltokig och otroligt duktig på att restaurera gamla veteranbilar. Han hade ett tag en otroligt cool Landrover som han fick till och med mig att köra för några år sedan (inte lätt med den dubbelkopplingen!) även om hans passion var gamla Volvobilar. Det står en fantastiskt fin turkos Volvo Amazon och glänser i den bilverkstad som han köpte för bara två år sedan och där han hade hoppats kunna försörja sig på att rusta upp gamla bilar. Knappt ett halvår efter det fick han sitt cancerbesked och den drömmen slogs sönder. Varför kunde inte hans behandlingar ha fungerat lite bättre? Med lite mer tur i den rouletten så hade han kunnat få leva några år till och se sina barn växa upp.

Så orättvist. Så onödigt. Det gör mig både arg, men framförallt väldigt, väldigt ledsen. Han var stor och stark, generös och social, skrattade ofta och var den typen av person som andra gärna rådfrågar och lutar sig emot. Hur kan han bara vara borta? För alltid. Jag kan nog inte riktigt fatta det än.

Luuk, vi saknar dig...