Nu tar jag en paus

Det har inte blivit så många inlägg som jag velat det sista året. Jag känner att bloggen tar mer energi än den ger just nu och efter att ha funderat på att ta en paus flera gånger tidigare så känner jag att det nog är läge att göra något annat med min tid än att blogga. Maila mer och få lite reaktioner på det man skriver till exempel. Jag har gillat att blogga, men det är inte lika roligt som det varit och reaktionerna på det jag skrivit har varit få den sista tiden och jag drar slutsatsen att bloggen inte är så relevant längre och att jag kanske ska lägga min tid på annat. Som att få de där tusentals familjefotona från de senaste sju åren samlade i album, något som legat som en surdeg på mitt samvete i lika många år...

Det känns vemodigt, men jag skriver inte endast för min egen skull och det är så tyst på bloggen att det inte känns som om det är värt att fortsätta just nu. Så det blir åtminstone en paus för ett tag framöver så får jag se hur det känns.

Kram på er. Ett speciellt tack till Karin som inspirerade mig att starta denna bloggen i maj 2008 och tack till alla som läst till och från under dessa sex år.

Långhelg i De Panne

Förra helgen passade vi på att utnyttja ledigheten över första maj och tog en långhelg vid belgiska kusten. Vi valde att återvända till De Panne där vi var för två år sedan. Denna gången bodde vi på charmiga Hotel Royal som ägts av samma familj i fyra generationer. Älskade frukostrummet som var en autentisk blandning av 1920-tal med uppfräschning runt 1950-tal. Var dock rätt glad över att själva rummen var helt nyrenoverade och att badrummet hade ett djupt, långt badkar att sjunka ner i på kvällarna.

Och det var rätt skönt att kunna tina upp just i badkaret på kvällskanten för även om det var ganska soligt de flesta dagar så var otroligt blåsigt och kallt i fredags och lördags. Tänk er halv storm och nordöstliga vindar så fattar ni. Ute på stranden hackade jag tänder trots att jag hade både ylletröja, tjock halsduk och bra goretexjacka på mig. Fast en fördel är ju att när man väl kommer in på ett fik efter att ha blivit så totalt utblåst så smakar ju kaffet tio gånger bättre än i vanliga fall.

Jag hade ju hoppats på lite bättre sommarväder, men hur tanke på hur vädret har varit hela denna veckan så är jag tacksam över att vi slapp regnet. Och man fick ju anpassa aktiviteterna så gick det rätt bra ändå. Så vi hade en riktigt mysig familjehelg och både åt och drack gott. Det blev musslor och frites, och mer musslor och mer frites.Typ sådär ungefär. Barnen älskade hela upplevelsen och i söndags var det varmt nog att vara längre perioder på stranden och att plaska i vattnet. Ja, barnen alltså, inte jag. Det var 12 grader....

Vi körde sparkcykelrace hela familjen på strandpromenaden i snålblåsten.

 

Med tanke på hur förbaskat kallt det var den dagen beslöt vi oss för att utforska naturreservatet med stranddynerna.

Väldigt vackert och fridfullt. Tack och lov att man har skyddat detta område från bebyggelse. Själva strandpromenaden är ett enda betongsjok av fula lägenhetsbyggnader från 60- och 70-talet. När man ser gamla foton och ser de vackra art nouveu-hus som brukade ligga där blir man deprimerad. Tyvärr tog det lång tid för belgarna att uppskatta sin historia och så mycket fin arkitektur har blivit riven.

Mitt i naturreservatet strövar det runt en flock åsnor. Så fina, ett av mina absoluta favoritdjur.

Om strandpromenaden inte är så vacker så kompenseras det av stranden. Den blir kilometerlång på förmiddagen på grund av tidvattnet och vid den här tiden på året är den inte överbelamrad med folk.

Jag älskar lukten av hav och ljuset som är så annorlunda vid kustlinjen.

En belgisk tradition är att man hyr cyklar och trampar runt på på den långa strandpromenaden. Vi provade både en familjecykel med plats för oss alla och här har barnen egna "fordon".

En mycket koncentrerad Nina tänker ut färdvägen.

Måste bara avsluta med denna bilden. Ligger och läser när Nina pekar på telefonen och säger "Vad är det?". När jag berättar att det är en telefon ser hon misstänksam ut, men lyfter luren. Då kommer nästa fråga "Men mamma, vad är det som låter?". Till och med Oskar blir så nyfiken att han måste komma att lyssna. "Mamma, hur pratar man när det låter så?". Som jag och Lars skrattade:).

 

Vintagelook

När jag var gravid andra gången var jag av någon anledning helt övertygad om att Nina skulle vara en kille. Vi hade trott oss sett något på ultraljuden och var helt oförberedda på att Oskar fick en lillasyster, inte en lillebror. Så oförberedda att jag frågade gynekologen som förlöste mig om hon var säker på att det var en tjej. "Helt säker" sa hon leende och lämnade över Nina. Sedan tog det oss ett dygn att fundera ut bra namn eftersom vi hade en mycket längre lista med pojknamn.

Jag har alltid blivit lite irriterad på folk som säger att det måste ju vara extra roligt att "ha en av varje". Som om man inte skulle vara glad över sina två pojkar, eller två flickor... Det är ju två helt olika personligheter man får och jag tror inte det spelar så stor roll om det är tjejer eller killar för i de fall jag känner syskon av samma kön så är de alla väldigt olika i sättet och personligheter.

Däremot måste jag erkänna att om det är en aspekt som Nina har som inte Oskar är alls speciellt intresserad av så är det kläder. Och jag tyckte faktiskt att det var roligt att få en liten tjej eftersom det gladde mig att jag kunde få använda alla de otroligt fina kläder som min farmor stickat och virkat och som mamma sparat i alla dessa år. En del andra klänningar och kjolar har också sparats, för att inte nämna en riktigt trendig gul vårjacka "made in Finland" till och med;).

Här kommer en liten bildkavalkad på hur det såg ut 1977 och hur denna look fortfarande funkar 2014.

Den här fina kjolen med matchande scarf har mamma gjort.

Nina hottade upp looken med prickiga strumpbyxor.

Jag fick den här klänningen av min morbror en sommar. Lite Heidi-vibbar på den.

Såhär fin blir Nina i den.

Tågresande i Sverige

I förra veckan spenderade jag en timme med att försöka boka om en tågbiljett som utlovats vara ”ombokningsbar” från Karlstad till Borås. Naiv som jag var började jag med att gå in på stationen i Karlstad för att prata med någon i biljettkassan (jag ville boka om till ett tåg som gick om en timme). Fast den var ju stängd. Som tur var fanns ju biljettautomaterna och där skulle det ju gå lätt att boka om. Trodde jag.. Det visar sig att det enda man kan göra där är att antingen köpa en biljett eller hämta ut en biljett, absolut inte göra något så avancerat som att boka om en biljett..

 

Försöker iallafall komma in i systemet som efter ett tag hänvisar till SJ:s kundtjänst på telefon. När jag ringer dit har jag nummer 27.  Då stegar jag in på Pressbyrån. ”Vi kan boka om biljetter” blir svaret, ”men endast om du bokat dem hos oss. Kolla på Resia”. Jag kollar på Resia och får samma svar med tillägget ”har du köpt biljetten på SJ??” som om det skulle ha varit ett ovanligt konstigt tillvägagångssätt. ”Jag kan hjälpa dig med att köpa en helt ny biljett” säger damen på Resia och lyser upp. ”Eh, tack, men nej tack, jag bokade och betalade för en ombokningsbar biljett av den anledningen att jag kanske skulle behöva BOKA OM DEN”....

 

Jag har dock fortfarande hängt kvar på SJ:s kundtjänst via min kollega. Efter en halvtimme i luren har vi inte kommit någonstans. Till slut får jag tag i den schyssta konduktören på tåget som informerar mig om att " hans syn nog är lite dålig så han kommer nog inte att se om biljetten är för idag eller imorgon”. Tack och lov för det! Väl nere för byte i Göteborg visar det sig att min ursprungsbiljett var en tåganslutning till Borås och att det absolut inte går att byta ut den mot buss. ”Du får köpa en ny biljett” säger tjejen i den kundkassa som faktiskt visar sig vara öppen på Göteborgs Central, ”men köper du den här måste jag lägga till en service-avgift på 30 kronor”.

 

Vid det här laget är jag inte på bästa humör, men tänker att det kanske inte är så schysst att skällla ut just denna tjej eller ifrågasätta vad i hela fridens namn SJ skulle definiera som SERVICE eftersom jag letat efter just detta hela eftermiddagen. Det är ju trots allt inte så att det är billigt att resa tåg i Sverige...

 

Ikväll tänkte jag dock att nu jädrar ska jag skicka ett skarpt och irriterat mail till SJ:s internetkundservice. Så jag googlar SJ Kundservice, klickar på länken och får upp följande meddelande:”This page can’ be displayed”.

 

Jag menar, ALLVARLIGT talat! Nu har jag tappat orken och är glad jag slipper tampas med SJ igen på ett tag....

Från tyst storstadsidyll till bullerområde

Alla som varit och hälsat på oss vet hur tyst det har varit i vårt kvarter. Vi hör nästan inga bilar och har ofta vaknat av fågelsång på sommarmornar. Det har varit otroligt skönt efter att ha bott så länge i en lägenhet med mycket biltrafik utanför. Området här i Ixelles är också känt för att vara lugnt och stilla och huspriserna ligger därefter.

Nu har dock lugnet försvunnit helt och hållet. Alldeles nyligen har politikerna i Belgien med transportministern i spetsen beslutat sig för att ändra de flesta flygrutter från Bryssels flygplats. Så istället för att flyga utanför Bryssels stadsgränser har man beslutat sig för att det bästa är att majoriteten av flygen ska gå ÖVER CENTRALA Bryssel istället med vissa kommuner ännu mer påverkade än andra. Ixelles är en av dem och området vi bor i ligger särskilt illa till. Så numera väcks vi (ja, det är så bullrigt) av flyg som börjar flyga före klockan sex varje morgon och som går var femte minut sju dagar i veckan. Från att ha haft noll flyg per år som flyger över denna del av staden på låg höjd kommer vi nu att få 35,000 om året....

Det har dragits igång en kampanj för att få slut på denna idioti och jag hoppas innerligt att man kommer att lyckas för de ledande politikerna ställer sig oförstående. Själv kan jag inte förstå hur man utan en ordentligt konsekvensanalys och öppen diskussion kan få för sig att lösningen med oväsen från flygplan i kommunerna utanför Bryssel (som inte är tätbefolkade) är att dra flygen in över centrala stan. Det kan bara hända här... Jag hoppas verkligen att denna plan dras tillbaka för gör den inte det kommer vår livskvalitet drastiskt minska. Deprimerande....

Kallt födelsedagssverige

Vi hade en fin vecka i Sverige. Visserligen var vädret rätt trist. Och kallt. Och regnigt. Men, det är ju inget nytt direkt utan exakt samma väder vi hade i december, samt två av tre somrar så vi börjar bli luttrade... Däremot var det väldigt trevligt ur familjesynpunkt med både mammas och farmors födelsedagar, mycket tid för barnen att umgås med kusinerna, samt till och med en jättemysig tjejkväll Borås Downtown:).

Farmors 100-årsdag var en väldigt fin fest där hela stora familjen slöt upp. Jag kan fortfarande inte fatta att farmor är 100 år. Hon ser inte ut att vara äldre än 80 och är förutom sin dåliga hörsel förvånansvärt pigg. Hon har städhjälp en gång i veckan och går till banken för att betala sina räkningar. Och har ett skarpare minne än resten av släkten tillsammans. Man får hoppas att de generna går i arv. Det bästa med farmor är hur snäll och empatisk hon är. Hon bryr sig om andra, gläds för det lilla och håller sig positiv. Och det kan inte alltid vara lätt med tanke på hur många nära och kära hon fått se gå bort. Att få fira en sådan pigg och glad hundraåring var enbart roligt och vi hoppas alla själviskt i familjen att vi får ha kvar henne lite till.

Världens bästa farmor. Still going strong!

Kusinerna och sysslingarna hade jätteroligt ihop!

Coola gänget utanför Ellagården på mammas födelsedag.

Jag fyndade på Myrorna. Bland annat den här jeansjackan för 10 kronor...

Alla tjejerna ute på shoppingtur. Nina i den fina kappan hon fick av farmor och är så förtjust i.

Det här med betyg

En av de mest intressanta saker med att bo utomlands är att man regelbundet får se sina egna värderingar och förutfattade meningar utmanade. Förutfattade meningar som man inte ens ansåg vara förutfattade meningar utan tillhörde den "sanning" om hur saker och ting låg till. Jag tycker väl visserligen att jag aldrig varit direkt svart eller vit i mina resonemang i några sammanhang, vare sig privat eller i arbetslivet, men efter tretton år i Belgien har jag ändrat uppfattning inom flera områden där jag tidigare varit väldigt kritisk och nog också väldigt speglad av svenska värderingar. Nu inser jag mer och mer att det inte finns bara en bra modell utan flera olika möjligheter att nå samma mål.

Ta det här med barnomsorgen till exempel. En anledning till att vi väntade såpass länge med att skaffa barn var att jag kände att jag inte kunde tänka mig att uppfostra barn i Belgien med dess bakvända barnomsorgssystem och auktoritära skolsystem. Fy för att låta de stackars barnen börja skolan vid tre års ålder utan en ordentlig pedagogisk inskolningsperiod, gå långa dagar i en ganska bullrig och sliten skola, och behöva anpassa sig till strikta rutiner så tidigt. Och ja, det var fruktansvärt jobbigt att skola in barnen som inte ens hade fyllt tre när de började, speciellt Oskar, och nej, jag tycker inte det var okej att abrupt bara behöva lämna dem efter en kvart.

Däremot så gick det bra trots allt och de flesta andra förutfattade meningarna har kommit på skam. Lärarna gör fantastiskt roliga och pedagogiska saker med barnen, det blir mycket målande och pysslande och åtminstone en gång i månaden åker man ut på en utflykt, går på bio eller teater eller går till biblioteket. Barnen får lära sig att respektera varandra och lärarna och jag ser hur båda mina barn har blivit väldigt självständiga tidigt.

Det gjorde dock inte att jag  inte oroade mig för Oskar när han började första klass i höstas, knappt sex år gammal. Jag visste att barnen skulle få läxor varje dag och det kändes helt fel. Dessutom var det betyg från första början och ett upplägg som gör att om man har betyg som är riktigt låga så får man gå om ett år. Och jag har alltid tyckt att betyg ska man inte ge små barn för det ger fel signaler, etc. Och jag kan fortfarande tycka att man ska vara försiktig med hur man ger betyg och hur det kommuniceras till barn och föräldrar, men jag har nu sett hur det används i praktiken och nu så tycker jag det inte är så dumt ändå. Nu har det gått bra för Oskar, men även om det inte hade gjort det så innebär det att barn som av någon anledning inte hänger med lika bra fångas upp tidigt av systemet. Oskar går i en kommunal skola och de av er som varit här och sett den vet också att det inte har östs ner pengar på skola och inredning, men hittills känns det som om den pedagogiska inriktningen är helt rätt. På det tredje (av fyra per år) utvärderingssamtalet igår fick vi också veta att Oskar och tre andra barn i klassen som inte har franska som modersmål  får extra lektioner av en särskild lärare som arbetar på att utveckla deras ordförråd. Och det känns ju väldigt positivt.

En annan grej jag gillar skarpt är detta tidiga utvecklande av självständighet och öppenhet. I juni åker Oskars klass på en tre-dagars skolresa till landet. Och det handlar inte om något man kan välja. Nej, nej, här i Belgien är det regler som gäller och alla sexåringar ska med på denna resa, det är obligatoriskt. Jag hade hört talas om dessa resor när Oskar var yngre och tyckte då att det kan ju inte vara rätt att man inte får bestämma själv. Och kanske kan det vara jobbigt för en del barn, men när jag ser på barnen i Oskars klass så känns det väldigt mycket som  om de grejar det allihop. Och kommer ha fantastiskt roligt på kuppen. Mitt sexåriga jag hade inte gillat det, men jag har nu insett att Oskar är inte som jag och trots att det varit tufft ibland här med de krav som ställs på barnen vid tidig ålder så har det hjälpt honom att blir mycket mer framåt och trygg än jag var i samma ålder. Och det viktigaste av allt är att barnen trivs. Jag har väl fortfarande nånstans tyckt att jag velat se mina barn i en svensk skolmiljö, men det handlar mer om mig än dem och så länge det går bra för dem ska jag också att inte försöka oroa mig i onödan.

Såhär ser betygen ut. Vi har oroat oss lite för hur det skulle gå med läsningen och skrivandet för franska är sannerligen inget lätt språk med alla dessa bokstäver som uttalas på olika sätt och som inte hörs, men efter en svacka i höstas kom Oskar hem med så fina betyg (10 högst) att jag blev löjligt stolt.

Barnen får också omdömen i uppförande...

Och sedan ett övergripande skriftligt omdöme.