Fri som fågeln

Igår gjorde jag min sista officiella dag på jobbet och sitter numera med en "vintage" Nokia samt Lars gamla laptop framför mig... Dock funkar båda bra och med svenska språket nu inlagt på datorn lär det nog bli en del inlägg framöver också;).

"Hur känns det?" frågade den personalansvariga som jag träffade igår. "Är du ledsen?" undrade kvinnan jag träffade på outplacementkonsultfirmans kontor. "Nej, inte direkt" svarade jag och uppträdde nog misstänkt glatt och positivt under eftermiddagen för någon som just blivit av med jobbet. Visst, det kan kännas lite vemodigt att det jobb jag var överlycklig över att få för tre och ett halvt år sedan inte var det drömjobbet jag hade hoppats på, men med tanke på alla omstruktureringar, oklara arbetsuppgifter, en hopplös chef och ett företag som inte längre anser att strategiska miljöstrategier och projekt är värt att satsa på så känns det helt klart som rätt tid att gå vidare.

Fördelen med att ha haft fem olika jobb under min karriär är också att jag inte alls skräms av tanken på att börja om på nytt någon annanstans. Visserligen tycker jag det är rätt trist att skriva ansökningsbrev, CV och gå på intervjuer och hela tiden hävda sig, men jag har vanan inne och vet vid det här laget att jag är väldigt anpassningsbar. Jag har inte stenkoll på arbetsmarknaden ännu och vill helst ta några månader ledigt för en franskakurs och för att ha mer tid med barnen (möjligt med mitt avgångsvederlag som tur är), men än så länge känns det rätt bra. Varje jobb jag haft hittills har inneburit värdefulla insikter och jag vet ännu mer nu båda vad jag vill och vad jag inte vill med mitt fortsatta arbetsliv.

Fortsättning följer. Nu dags att byta roll till eftermiddagens hemmamamma och tömning av disk- och tvättmaskin, förberedelser för kvällens middag och den dagliga tvåtimmarspromenaden med hund och barn. Ikväll blir det dock ytterligare ett rollbyte till tjejkompis. Mysig tjejmiddag väntar hos Helena och det ser jag verkligen fram emot.

London i mitt hjärta

Sitter och gäspar vid köksbordet iklädd slitna joggingbyxor och noppig fleecetröja. Jag raderar filer på löpande band på laptopen eftersom jag imorrn gör min sista dag på jobbet innan omorganisationsuppsägningen och det är dags att lämna tillbaka "all company assets".. Bland annat min dator då så jag vet inte riktigt hur det ska gå med bloggandet ett tag framöver...

Fast just nu funderar jag inte så mycket på det. Istället återupplever jag vår weekend på tu man hand i London. Jag har aldrig bott i London, men har varit där ofta privat och med jobbet och har också goda vänner från min studietid i norra England där och det är alltid, alltid lika roligt att återvända dit. Denna gången var inget undantag och vi hade precis lika roligt som vi hade hoppats.

Det kändes dock konstigt att bara ha sig själv och en liten väska att hålla reda på istället för allt det man vanligtvis släpar på när man är ute med två småbarn. Att bara behöva en mobiltelefon och en plånbok känns alltså väldigt ovant och det hände mer än en gång att jag kom på mig själv att tänka att jag måste ha glömt något viktigt nånstans..

Förutom den lätta handväskan packade jag också bara kläder och skor som inte faller under kategorin "praktiskt att ha på hundpromenad och lekplats" och jag njöt i stora drag av att bara gå i skor och stövlar med klackar, att dra på mig kortkort denimkjol och partytop från Calvin Klein ena kvällen och mer sofistikerad sober klänning den nästa:). Den första klädseln passade finfint på mysiga pubar i Shepherds Bush tillsammans med Warren, Clive och Masood (studiekompisarna från Hull) och den andra satt bra på Claridges (ett elegant hotell med otroligt vacker och fantastiskt fin bevarad Art Deco+inredning) mysiga cocktailbar.

Just på Claridges försökte vi förstås se ut som om vi går på cocktailbar och dricker champagne för 16 pund glaset varje helg;). Kanske lyckades vi för bartendern tipsade oss efter första glaset om en fantastisk fin årgångschampagne för baaaaaraaa 60 pund per glas!! Njet, inte för oss. Vi höll oss till välgjorda cocktails istället.

Förutom barhäng så blev det förstås en del kringstrosande i stan och lite shopping, framförallt i form av böcker från Waterstones. Annars var det bara så skönt att bara koppla av utan det tempo som småbarnslivet dagligen bjuder på. Gå på fik utan att behöva fundera på om det finns plats att parkera en sulky eller om det finns skötbord på toaletten (svar nej på de flesta ställen), ligga i sängen och läsa i lugn och ro på eftermiddagen innan det var dags att gå ut och äta, för att inte tala om att kunna ligga kvar i sängen morgonen efter en cocktail för många;).

Fast det innebar ju inte att vi inte tänkte på våra älsklingar hemma var och varannan minut såklart. De var ju väl omhändertagna av farmor och farfar och hade också haft en jättebra helg, men det bästa ögonblicket på hela helgen var utan tvekan när vi kom hem och Oskar kommer springande och hoppar upp i famnen för att ge mig en jättekram medans Nina sträcker sina knubbiga armar mot mig och ropar "mamma, mamma!" och bara vill kela. Sådana ögonblick får alla Londonupplevelser i världen att blekna. Borta bra, men hemma är verkligen bäst!!

"Vem är du, vem är jag...."

.....levande charader...". Är det någon annan som också kommer ihåg denna låten (Högt över havet) från Melodifestivalen 1987 med Arja Saijonmaa? På den tiden då Melodifestivalen fortfarande handlade om schlager och inte tuggummipop, inte hade femtioelva deltävlingar och då Sverige faktiskt lyckades vinna Eurovisionschlagern ibland...

Nej, nu kommer jag av mig, tillbaka till ursprungstanken. Denna låten dök av någon bisarr anledning upp i huvudet på mig häromdagen när jag på var ute på en av mina hund/skola/dagis-promenader (just den tidpunkt då jag ofta kommer på lite annorlunda blogginlägg som sedan i nio fall av tio aldrig blir nedskrivna tyvärr...) och jag började associera lite på vad det här med identitet egentligen innebär.

Jag är dotter, syster, sambo, mamma och matte; och dessa identiteter är de starkaste tillsammans med de som binder mina vänskapsband. Dessa olika jag är otroligt viktiga för mig och bygger upp min grundtrygghet på ett positivt sätt.

Jobbidentiten är en annan identitet som tar upp mycket plats för många och har nog också gjort för mig. Men jag har upptäckt något intressant under årens lopp och det är att en jobbidentitet och allt vad den innebär av ansvar, erkännande och position mycket lättare kan kastas på skräphögen, justeras eller bytas bort mot något helt nytt än vad man skulle kunna tro.

Länge kändes det som om mitt jag definierades väldigt mycket av vad jag gjorde jobbmässigt. Och jag har fått möjligheten att prova på många olika spännande jobb och har väl nog klättrat på ett strategiskt sätt också i karriären. Men, efter det att jag fick barn kände jag att jag fick mycket bättre distans till mitt jobbjag och det har enbart varit positivt.

Inte så att jag vill bli hemmafru på allvar och bara gå upp i familjen, men mer så att jag vet mycket mer vad jag vill (och inte vill) med min jobbframtid. Kanske får jag äta upp mina ord framöver, men jag känner just nu en tillförsikt vad gäller nya jobbmöjligheter och tycker det känns riktigt, riktigt spännande att inte veta exakt nu hur min nästa jobbidentitet ser ut. Vad jag däremot vet är att den inte kommer att bli lika självupptagen som tidigare;).

Annars tror jag nog de flesta tänker på nationalitet när man frågar vilken identitet de har. Man ser sig som svensk, som Boråsare, men nog inte mycket mer. Går man däremot ett regionalt steg upp tappar man redan där tillhörigheten. Känner jag mig som västgötte? Nej, inte direkt. Däremot mer som skåning i hjärtat eftersom jag bodde där under min tidiga barndom.

De flesta undersökningar visar också hur majoriteten av invånare i EU inte alls skulle klassa sig som européer . Men det var just när mina tanke-associeringar angående identitet under min promenad nådde detta stadiet som jag plötsligt insåg att jo, jag ser ju mig faktiskt som europé!

Det handlar säkert om att jag har bott, studerat och jobbat inom just EU i många år och att jag numera är mer van vid att ha goda vänner härnere som är ickesvenskar än svenskar, men jag tycker mig verkligen ha fått uppleva mycket av allt som är bra med EU (och nej, jag är inte alls utan kritik på den punkten). På mitt speciella område miljöpolitik har otroliga framsteg gjorts som aldrig skulle haft en chans att bli lagstiftning utan Unionen.

Att få plugga, jobba och bo vart vi vill utan några hinder har varit fantastiskt. Och att nu kunna ge våra barn en multinationell miljö att växa upp i komplett med flerspråkighet och förståelse för olikheter ger dem en bredare och mer ödmjuk definition av identitet än den vi och tidigare generationer fått uppleva. Det är sådant som helt klart ger vårt liv i Belgien pluspoäng:).

Att stå eller inte stå...

..det har varit frågan här hemma länge. I förra veckan var vi på läkarbesök med Nina för att kolla upp den evighetslånga förkylning och hosta som hon haft i en månad till och från och att för att få lite råd angående hennes väldigt avslappnade inställning till att lära sig krypa och stå.

Som tur var har hon bara en vanlig förkylning, om än enveten (det räcker gott med ett barn med återkommande luftrörskatarrer) och vi fick också veta att vissa barn, såsom vår lilla tjej, tar väääldigt lång tid på sig innan de står och går. Speciellt s.k. "rumphasare" som hon är (endast 5% av bebisar tar sig fram så tydligen) som ofta går direkt från detta stadie till att börja gå utan något vanligt krypande.

Nåväl, även om vi inte var direkt oroade så var det skönt att veta att trots sin saktfärdighet på just detta område så är det helt normalt. Och precis efter detta läkarbesök så har Nina faktiskt börja öva på att stå upp (med lite hjälp från oss) och hon börjar bli väldigt stolt när hon lyckas hålla hyfsad balans själv. Såhär kan det se ut.

Hmm, det är allt lite besvärligt det här...Fast nu börjar jag fatta lite hur det hänger ihop. Man kan alltså använda benen till annat än att sparka med...Oj, jag kan stå själv i hela tre sekunder!Fast det är lättare med lite extra hjälp.

Anybody out there?....

Jag har nu skrivit den här bloggen i snart två och ett halvt år. Och det är roligt och något jag gör också för min egen del då den har blivit något av en onlinedagbok för hur mitt dagliga familjeliv ser ut.

Däremot så hoppas jag ju såklart att andra också tittar in på bloggen då och då och det vet jag nog att ni gör. Däremot så ska jag erkänna att jag tycker det är trist att det är så få som kommenterar det jag skriver. Vem är det som läser denna blogg egentligen? Ibland känns det som om det knappt är någon överhuvudtaget...

Alltså, det vore klart roligt att få lite mer regelbunden respons. Om det inte passar att kommentera på bloggen så får ni gärna maila. Jag sitter ju trots allt så långt borta från er alla, kan inte alls träffa er så ofta som jag vill och en monolog utan feedback blir lite enahanda i längden..

Så, skärpning är ni snälla. Annars kanske jag börjar strejka i protest;).

Hur definiera bra mat?

Efter att imorse ha varit på en av mina nu två schemalagda veckomathandlingsinköp (för att få logistiken med två barn som ska hämtas och lämnas på olika tider och olika ställen, en hund som ska ut titt som tätt och alla hushållsgöromål att fungera krävs det att jag och Lars organiserar oss så mycket det bara går...) så började jag fundera på det här med "matkvalitet" och "bra mat" på vägen hem (i ösregnet...).

De sista åren har jag läst fler och fler intressanta artiklar (och tittat på en otrolig intressant serie om hur mat produceras på BBC) om hur många konsumenter nu börjat bli mer kritiska vad gäller alla dessa s.k. "lightprodukter". Ta något som soft cheese eller glass till exempel. Konsumenter vill ju att lättprodukter ska smaka någorlunda som originalet, men det innebär ju att allt man tar bort som ägg, grädde, ost etc måste ersättas med något annat. Tittar man på innehållsförteckningen på lättprodukterna så är den ju alltid fyra gånger så lång som på originalprodukten.

Nu tror jag iochförsig inte nödvändigtvis att ersättningsingredienserna är farliga, men jag gillar att veta vad jag sätter i mig och föredrar hellre att äta bra och gräddig glass vid väld valda tillfällen än att sätta i mig lättvarianten ofta. Jag och Lars har sedan länge kört med riktigt smör, riktig grädde etc. men har också matvanor som gör att vi inte använder dessa ingredienser dagligen. Det är därför intressant att se att vi nu alltså nästan är trendiga på matområdet eftersom som i de artikler ovan, fler och fler matförståsigpåare och även idrottsmän, anammat trenden om att äta med måtta, men att skippa lättprodukterna och deras tillsatser.

Annars är det ju ekologisk mat som ligger mig varmt om hjärtat. Och för de som undrar så köper inte ens vi all mat ekologisk. Även om utbudet här är mycket större än hemma i Sverige så skulle det bli alltför dyrt även för oss. Däremot har vi gjort valet att nästan alltid köpa ekologiskt kött och kyckling, kaffe, te, mjöl, pasta, ägg, mjölk, bananer och andra basvaror (vissa varor finns dock inte i ekologisk variant av någon mystisk anledning.. socker t.ex). Därutöver har vi hittat flera matkategorier där det ekologiska utbudet är mycket bättre och godare än det andra så då slinker det ner i matkorgen.

Jag tittar också alltid på priset och ofta är det ekologiska alternativet inte mycket dyrare och då köper jag alltid det. Vad gäller frukt och grönt blir det ibland ekologiskt ibland inte, men däremot närproducerat och säsongsbetonat. Vad gäller det senare så kan man verkligen göra fynd där. Just nu t.ex. kan man få tag i jättebilliga supergoda äpplen, krispiga rädisor och söta fina meloner.

Det blir ju ofta en debatt med de som tycker att ekologisk mat är helt onödig. De vanligaste argumenten jag får höra är onekligen de följande:

a) Jamen, det finns ju inget som visar att den vanliga maten är farlig.
b) De flesta studier av ekologisk mat visar att den inte är nyttigare än annan mat.
c) Den ekologiska maten är alldeles för dyr!

Det finns ju sanning i alla påståenden och det hela beror ju helt på ens egen personliga inställning såklart. Fast för mig är det viktigaste ändå inte exakt hur mycket nyttigare den ekologiska maten är. Givetvis så tycker jag det är bra med mat utan spår av bekämpningsmedel, men jag tänker mera på miljön vi odlar vår mat i. Jag tror på biologisk mångfald som lätt får stryka på foten i bekämpningsmedlenas tid, samt på en djurhållning som ser till djurens bästa så gott det går för vad som i slutfasen ska hamna på våra tallrikar.

Den dimensionen verkar många inte ha en tanke på alls idag. Är det för att vi generellt sett (oavsett om det gäller ekologisk mat eller ej) kommit så långt ifrån matproduktionen att vi inte bryr oss längre? Min mormor växte upp på ett torp där man hade eget småbruk med kossor, grisar och höns. På den tiden arbetade man för maten på ett annat sätt och ville man ha kött så fick man gå ut i ladugården och slakta ett av sina djur.

Jag är nog inte den enda som vet med mig att om jag skulle vara tvungen att avliva de djuren jag äter idag själv nog skulle bli tvingad att bli vegetarian;). Inte för att vi alla kan eller vill ha egna småbruk på det sättet som man hade förr, men jag tror nog att många skulle tänka till både en eller två gånger innan man köper kött i affären om man visste precis hur djuren behandlas innan de avlivas.

Jag vet att alla inte har råd att lägga sina pengar på ekologisk mat, men vi som kan skulle kunna göra en skillnad. Fast nu har jag till och med tröttat ut mig själv med mitt predikande så jag sätter stopp här;). Nu dags för en kopp te och hembakad muffings. Ekologiskt innehåll där: 50%.

Grävmaskinist

Kommer ni ihåg vad ni ville bli när ni var små? När jag kollat igenom de tidstypiska Mina Vänner böcker vi alla skrev i under låg- och mellanstadietiden så står det ofta veterinär under mina framtidsdrömmar.. Nu blev det ju inte riiiiktigt så även om jag nog på allvar hade varit riktigt intresserad av det också på den tiden det var dags att välja inriktning till gymnasiet (tycker även nu att det verkar vara ett väldigt intressant yrke). Dock var jag bara medelmåttig i matte (även om jag faktiskt hade högsta betyg i både fysik och biologi) så det blev en samhällsvetenskaplig inriktning istället..

Inte för att jag är missnöjd med det. Mitt gymnasie- och högskoleval har ju gjort att jag fått jobba med miljöpolitik på flera olika nivåer både inom EU, intresseorganisationer och på företagsnivå och jag är fortfarande passionerat intresserad av just miljöfrågor. Däremot funderar jag ändå på om det inte skulle vara läge att ändra inriktning framöver. Uppsägningen ligger just nu runt hörnet så det är ju tidsmässigt en bra tid att fundera allvarligt på jobbframtiden. Lite jobbigt (jag kan inte påstå att skriva ansökningsbrev, uppdatera CV och gå på jobbintervjuer är det roligaste jag vet, fast å andra sidan har jag ju gjort det ett antal gånger så taktiken sitter nog kvar), men samtidigt spännande helt klart.

På tal om framtida yrken så är ett av Oskars favoritjobb just nu grävmaskinist. Här kommer äntligen några foton från Eggvena i somras när han fick köra grävmaskin. Just den grävmaskin som kommer att gräva vårt framtida avloppssystem dessutom.