Första funderingarna från direktörsstolen

Jag har överlevt min första vecka på nya jobbet. Utan att klanta till mig nämnvärt känns det som och det får väl anses vara en god början:). Mina medarbetare är trevliga och hjälpsamma, ämnesområdena spännande och kontoret lagom flott;). Jag sitter på elfte våningen med en fantastisk utsikt över stan. Lite skillnad mot när jag jobbade på Exföretaget och satt och stirrade in i väggen vid det minimala skrivbordet i det minimala kontorsutrymmet hemma hela dagarna.

Däremot kan jag tycka att det är mycket nytt att lära sig, speciellt på budget- och administrationssidan, men man får väl låta det ta den tid det tar och se till att hitta rätt personer att guida en i den djungeln. Jag vet ju inte så mycket om belgiska lagar och föreskrifter...

Jag har också slängts rakt in i ämnesområdena och blivit ombedd att arrangera styrelsemötet som går av stapeln om tre veckor, förbereda budget- och policyplaner för 2012 så sådär väldigt mycket inlärningstid verkar jag inte få. Fast jag har lovat mig själv att se till att ta plats och ställa krav också och det innebär att inte lova för mycket såhär i början. Har man lovat mig stöd och hjälp så ska jag se till att jag får det också.

På hemmaplan har allting gått ganska smidigt hittills. Tack och lov att Lars också kan vara väldigt flexibel på sitt jobb och att vi inte har några restider till och från jobbet, annars hade det nog varit svårt. Själv har jag tagit beslutet att börja halvåtta åtminstone ett par, tre dagar i veckan så att jag kan hämta barnen strax efter fyra och det tänker jag hålla hårt på. Hittills ser jag endast fördelar med det upplägget för jag får otroligt mycket gjort den tiden på dagen. Så om någon klagar på detta "Nordic way of working" så kommer de få med mig att göra;).

Det är skönt att barnen trivs på dagis och skola nu när det handlar om heltid där för dem också. Jag hade nog allra helst trivts med ett jobb på 75% just nu, men nu fungerar ju inte det så vi får se hur det går. Jag försöker att inte ha för dåligt samvete för det så länge jag inte märker att de påverkas negativt av våra arbetstider, men visst saknar jag mina mysiga hemmafredagar...

Dock försöker vi se till att ha roligt hela familjen på helgerna och man uppskattar ju klart den tiden mer nu när man inte hänger hemma hela tiden.
Och när man är hemma och det regnar ute kan man ju sitta inne och måla med vattenfärger. Det sysselsätter båda barnen länge. Att det sedan tar lika lång tid att städa upp och tvätta av färg som hamnar både här och där är väl en annan femma;)

Dan före dan...

...innan jag börjar jobba känns det allt lite nervöst. Det var två år sedan jag jobbade heltid sist, mer än fyra år sedan jag satt i en kontorsmiljö, cirka fem år sedan jag hade koll på alla de policyområdena på miljöområdet jag nu ska ansvara för. Och just det ja, chef för ett eget kontor har jag aldrig varit innan.

För att handskas med den undantryckta stressen som jag inte förrän den sista veckan tillåtit att störa mig nämnvärt har jag på hemmaplan börjat fara runt som en stolle för att fixa allt som kan fixas kan innan Den Stora Dagen. Mitt listblock har använts flitigt, böcker i bokhyllor har omorganiserats, förvaringslösningar till allt från kläder till leksaker har utsetts, nya hushållsinköp som frys, teve och bättre teve-abonnemang har planerats, jobbkläder har strykts och hängts i färgordning i garderoben, skor har putsats och böcker för lediga stunder (får jag några lediga stunder?) har bunkrats etc. etc.

Jag fattar ju att detta beteende har sitt ursprung i min oförmåga att just nu kontrollera hur jobbsituationen kommer att bli och att jag därför lägger allt fokus på det jag kan bestämma över. På något ologiskt sätt känns det ju som om att livet kommer att ändras radikalt nu framöver och som att det kommer att bli någon slags brytpunkt à la Före och Efter och det gör ju att det inte bara känns som att börja ett nytt jobb, men också på något sätt att börja ett nytt liv. Jag har haft fem olika jobb i Bryssel under åren så att byta jobb i sig är inte egentligen en större grej för mig för det har alltid gått bra, men denna gången känns det som En Riktigt Stor Grej. Med potential att leda till stora förändringar. Som Australienresan 1991, som utlandsstudierna 1995, som flytten till Belgien 2000, som födseln av mina barn 2007 och 2009.

Alla dessa händelserna ledde till vilt olika, men ganska stora förändringar hos mig personligen och jag har en känsla av att detta karriärsteg kan ha samma potential. I samma riktning hoppas jag så att jag inte bryter den positiva cirkeln:).

Hoppsan sa

Man använder nog inte det roligaste språket med barnen alla gånger. Iallafall inte hos oss när man titt som tätt får upprepa saker hundra gånger, vänta i evigheter på att något ska bli gjort, eller då man får svara på samma fråga fyra gånger i sträck utan att svaret verkar registreras av frågeställaren.

Det är ju som det är och jag är nog inte den enda som blir irriterad av allt tjafs. Däremot slog det mig alldeles nyss att de små liven ju gärna upprepar vad man sagt och man kanske därför om inte annat skulle tänka på hur man får fram sitt budskap bättre ibland.

Såhär svarade nämligen Oskar under vår ritsession på min uppmuntran att han skulle hålla kritan på rätt sätt:

"Men, HERRE gud, VAD du TJATAR mamma", detta följt av lite besviket huvudskakande och en stor suck. Väldigt lik den mimik jag antar jag använder titt som tätt med honom i stunder jag anser han inte lyssnar eller gör tvärtemot vad jag säger. Där fick man sig en tankeställare;).

IKEA-besvikelse

I helgen var vi hela familjen på IKEA för att kolla upp lite bättre garderobs- och andra förvaringslösningar. Det är hopplöst att bo i en lägenhet utan ordentlig vind eller källare så nu får vi ta till det stora artilleriet och satsa på rejäla garderober och byråer.

Barnen tyckte det var superkul att springa runt bland möblerna, men det var inte helt lätt att hålla koll på dem och Nina som var på bushumör lyckades springa bort på textilavdelningen när vi tittade bort en sekund. Hon var bara borta en minut och hittades storskrattande på kuddavdelningen, men det får en att inse hur snabba de är i den åldern.

Det bästa med att gå på IKEA utomlands är att gå in i den svenska matbutiken som alla IKEA-affärer är utrustade med. Där har man kunnat hitta massa gott svenskt godis, kakor, chips, kaviar, knäckebröd, gravad lax, sill, öl, cider och en massa annat. Jag gick alltså glad i hågen dit med barnen. Jag kan lätt spendera en 35 euros bara där. Denna gången gick jag dock snopen därifrån efter att ha betalat 2 euros för två paket kardemummaskorpor. Man har nämligen slutat att sälja alla märkesvaror man alltid haft tidigare. Numera finns bara det egna märket IKEA Food och det är inte alls lika intressant eller gott. Jag blev sååå besviken! Nu får man alltså vara hänvisad till den svindyra skandinaviska affären i stan om man blir sugen på något svenskt. Stort minus i kanten till IKEA för detta beslut!

Det där familjepusslet

Oskar vägrade att gå till gymnastikskolan imorse. Vi lockade med både glass i eftermiddag och en ny bok som belöning, men det var lönlöst. Han kastade sig på golvet och skrek och gapade och ville absolut inte gå. Skolan var dum, Adam var dum och allt annat var också dumt...

Så trots att vi försökte att övertyga honom att gå så var det lönlöst eftersom han var halvt hysterisk till slut. Så nu sitter han hemma hos mig och Nina och det känns som ett misslyckande. Ett misslyckande på så sätt att detta var en skola med sport och gymnastik som han gillar och någonstans han kunde gå tillsammans med sin bästa kompis och ändå gick det inte. Tre dagar och sedan var det stopp. Och nu är det massa tjafs om att han inte vill gå i riktiga skolan nästa vecka heller.

Jag tror nog att riktiga skolan kommer att gå bättre för där har han trivts så bra och ja, jag fattar att det kan vara en omställning att komma tillbaka till Bryssel och med en gång gå själv på något nytt, men jag tror också det är en personlighetsfråga. Oskar är mycket mer tillbakadragen än Nina och är nog lik mig som barn och är därför ganska blyg i nya situationer. Jag hoppas språket kan vara nyckeln till förändring, men måste erkänna att jag oroar mig lite för alla dessa lov som han har varje läsår.

Kidsen härnere är lediga i snitt 15 veckor om året och det går ju knappast ihop med våra fem veckors semester. Om det fungerar dåligt med sådana här aktivitetsskolor (jag hoppas innerligt att det bara är en fas) så vet jag ärligt talat inte hur vi ska lösa det hela framöver. Det är ju inte så att man har några mor- eller farföräldrar som kan hoppa in några dagar här eller där på något enkelt sätt. Mina föräldrar bor för långt bort och Lars föräldrar som ju iallafall bor en bilresa bort jobbar ju fortfarande två år efter pensionsåldern. Man får väl hoppas att Oskars självförtroende växer för det är fruktansvärt jobbigt att behöva lämna sina barn någonstans när de gråter helt hysteriskt när man går...

Föräldrarättigheter

Denna veckan har Oskar gått på gymnastikskola. Det är vanligt att barn från tre års ålder går på speciella aktiviteter under alla dessa lov som skolbarnen har och vi skrev in Oskar tillsammans med Adam på kommundelens sportaktiviteter. Tyvärr har det inte gått helt smidigt för han har varit ledsen varje morgon och då är det inte kul att lämna en såpass liten kille, speciellt inte i en fransk miljö. Han har haft det roligt senare på dagen har vi fått höra, men imorse låste det sig helt och Lars fick ta med honom hem igen. Jag hoppas kunna övertala honom att gå imorrn, men vi får se hur det går för det känns inte roligt att tvinga honom heller.

Jag oroar mig lite för hur det ska gå just på alla dessa lov framöver och hur fritidsaktiviteterna kommer att fungera i skolan. Visserligen tror jag att fritidstiden kommer vara relativt smidigt för det är ju i samma lokaler även om det är med annan personal, men det här med lov kan ju bli knivigt. Ta i trä också för att vi får friska barn i höst för i ett land där man inte får lov att ta ledigt för vård av barn ligger man ju rätt risigt till.

Det är inte för inte att man ibland ifrågasätter valet att bo just härnere där ingenting direkt görs enkelt för småbarnsföräldrar. Nu hävdar jag inte att man nödvändigtvis alltid får stor acceptans och stöd från sin arbetsplats hemma i Sverige för upprepat vabbande, långa föräldraledigheter, semestrar som späs på med några av alla dessa sparade föräldradagar man alltid tycks ha på lager, eller deltidsarbete, men just detta att man har rättigheten som förälder att göra så är verkligen fantastiskt bra. Jag avskyr att man här alltid måste vara beroende av en förstående arbetsgivare för att få till en arbetssituation som går ihop med familjelivet och att man på så sätt alltid ligger i underläge. Det spär på den stress som alltid ändå finns närvarande i småbarnslivet och gör att man tyvärr inte alltid kan välja det som är bäst för barnen och familjen...

Jag har dock varit tydlig på mitt nya jobb med att jag kommer att jobba flexibelt för att klara av både jobb och familj och Lars har turen att ha en mycket bra chef som tillåter honom att kunna ta större delen av eftermiddagshämtningarna nu framöver. Jag hoppas ingenting sätter käppar i hjulet för det upplägget.

Vi funderar även på att hitta någon som kan hämta Oskar på skolan ett par dagar i veckan. Dels för att det kan vara skönt att komma ifrån den stimmiga miljön tidigare, men dels också för att han ska kunna få någon som pratar franska med honom enskilt. Han trivs som tur är väldigt bra i skolan, men han kan faktiskt inte vara sig själv så länge han inte pratar franska med lärare och kompisar. Även om jag inte är oroad över att det tar tid för honom att komma till det stadiet så känner jag att vi måste ta itu med det i höst om ingenting förändras. Jag anser fortfarande att det är otroligt positivt att våra barn blir trespråkiga och får bo i ett annat land med allt vad det innebär, men det hindrar inte att jag är väl medveten om att vi inte nödvändigtvis gjort livet enkelt för Oskar och Nina....

Skärpning

Står i badrummet och tittar mig i spegeln. Undrar vad det är som har fastnat på vänster sida av min blus. Inser att det är ett stort tvättmärke som sitter på insidan i vanliga fall. Fast inte idag då. Har gått med vrängd blus med väl synliga sömmar hela eftermiddagen och visat mig för folk på buss, skola och lekplats. Utan att någon för den delen kläckt att jag ser ut som jag gör.

Hur hopplöst disträ får man bli. Är det en åldersgrej? Har en känsla av att detta aldrig skulle hänt mig i 20-årsåldern... Man får hoppas att återgången till arbetslivet dammar av mitt klädesintresse som trots allt ligger någonstans och slumrar.....

Nu hopp i säng för lite tevetittande på SVT Play. Det är verkligen toppen att man känner någon som har fixat så att detta funkar för mig också härifrån. Tack igen!