Perspektiv på tillvaron

Imorse rusade både jag och Lars runt trötta (Oskar vaknade med mardrömmar två gånger inatt och ville gå upp klockan halvsex) och försökte få busiga och glada barn att få på sig kläder, äta frukost och borsta tänderna utan för mycket tjat. Det gick sådär;).

Själv kände jag redan då stressen som sedan bröt ut på allvar komma krypande utför ryggraden och hade väl inte bästa tålamodet för bångstyriga barn. Precis när jag skulle till att med irriterat tonfall säga till Oskar för tredje gången att sätta sig ner och ta på sig skorna så vände han sig om, kramade mig hårt och utbrast "Mamma, du är den snällaste i hela världen".

Där fick jag mig en bra påminnelse igen om vad det är som är verkligt viktigt här i livet. Det är ju barnen jag lever för, inte jobbet och det finns inget jobb-beröm eller prestige i världen som får mig att må lika bra som det gör att få höra sådana saker från Oskar eller Nina. Häromveckan när Nina låg och myste med mig en morgon kröp hon nära, nära, gav mig en stor kram och viskade "Jag älskar dig mamma". Det var en riktigt bra start på dagen:).