När jag väntade Oskar kommer jag ihåg att jag oroade mig för hur det skulle vara för mina barn att växa upp i en miljö när de skulle få två språk hemma och ett tredje på dagis (och ett fjärde i första klass då flamländskan introduceras i skolan). Och visst har det varit en utmaning. Första året på skolan (första maternelle) var Oskar så blyg att han inte vågade använda sin franska alls. Och det kan ju inte ha varit lätt. Nu är barnen båda så bra på franska att vi ibland får fråga dem vad de menar...
Tyskan har inte varit ett "överlevnadsspråk" på samma sätt eftersom Nina och Oskar fattat ganska tidigt att Lars svenska är så bra, men nu känns som den också blir bättre och bättre.
Svenskan har alltid varit barnens starkaste språk, trots att de numera spenderar mer tid med Lars än mig i veckorna. Däremot gör de kanske en del misstag i språkanvändningen som inte enspråkiga barn skulle göra i deras ålder. Jag tycker dock det är lite charmigt så jag märker att nästan inte vill rätta dem.
Vad sägs till exempelvis om det följande:
Oskar: "Mamma, den här kakan var verkligen maskig" (smaskig), Nina: "Idag lekte jag med Sara på bondgården"(skolgården), Oskar: "Jag blev så skvättig på gymnastiken idag (svettig)...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Oskar och Nina tänker väl inte på att de talar tre språk,det faller sig normalt att det är så.Tänk vad barn är anpassningsbara och vilket pluss i livet att de kan tala tre spåk flytande, även om det kan bli lite fel ibland det är ju bara charmigt.
Kram
Skicka en kommentar