Att säga farväl

Idag var vi tvungna att ta farväl av vår älskade hund. Vi fick fem extra veckor med henne då vi kunde skämma bort henne och ta hand om henne på bästa sätt, men nu orkade hon inte längre. Igår slutade hon äta, benen bar henne inte längre och vi såg på henne att nu var det riktigt jobbigt. I förmiddags kom därför vår underbara veterinär hit för att avliva henne. Och det var hemskt att gå igenom även om vi visste att det här var rätt beslut. Nu efteråt går jag runt med vad som känns som ett stort hål i hjärtat och det är olidligt tomt i huset. Det är svårt att förklara om man inte har husdjur själv, men efter att ha levt med Zora i över tio är känns det helt overkligt att hon inte längre ska vara med på vår fortsatta familjeresa.

Jag vill komma ihåg Zora när hon var piggare. Som här i Borås när Oskar var liten. Jag är såklart inte objektiv, men hon var en sådan fantasiskt vacker hund. Och snällare hund fick man leta efter. Jag är så glad att vi valde att ge en hund från ett hundhem en ny chans. Vi hade så många fina år ihop. Jag saknar dig så gumman.

Vi har haft fantastiska somrar med Zora i torpet. Hon älskade trädgården och att skälla på förbipasserande var väldigt poppis.

Familjen har beslutat att begrava henne i Eggvena. "Vi får inte glömma att ge henne våra teckningar när vi begraver henne mamma" påminde Oskar mig om.

"Min bästa hund" enligt Oskar.

"Min fina, söta Zora" sa Nina imorse när hon tog farväl.

Zora, 9 juni 2001 - 14 februari 2014. Du saknas oss. Finns det en hundhimmel så är du där och springer nu.