"Nämen Katarina, vad har du gjort nu?...." Så sa min snälla och bekymrade syslöjdsfröken i mellanstadiet ofta när jag kom fram till henne vid katedern för att fråga hur det kom sig att det jag för tillfället höll på och knåpade med inte alls såg likadant ut som det var tänkt. Ofta rörde det sig om tappade maskor (och sällan bara en...), avbrutna nålar i symaskinen, fastsydda fickor, felklippta mönster eller annat. Medans många av mina flitiga klasskompisar stickade luddiga laxrosa (det var ju trots allt 80-tal...) tröjor med invecklade flätmönster kämpade jag med en rätstickad tröja till min lille 2-åriga kusin. Och även då fick mamma hjälpa till med att sy ihop delarna, göra muddarna etc..
Såå, någon stjärna på att sy eller sticka har jag alltså aldrig varit, men nu känns det som jag faktiskt lyckats få lite "rätsida" på iallafall stickningen;) . Denna våren har jag på egen hand (och utan en endaste tappad maska) lyckats få till dessa två alster: en sjal till mig själv och en halsduk till Oskar. Imponerande, eller hur?!
3 kommentarer:
Bra gjort. Det är aldrig för sent att lära sig. Mamma.
Inte dåligt! Jag är imponerad! :).
Du kanske hörde att jag, som inte kan baka, bakade en tårta igår. Vad har hänt med oss... :D
Å då kan jag kontra med att jag inte haft ihjäl mina örter på balkongen än, trots att det gått typ två veckor... Närmre trädgård, hembak & syslöjd än så lär jag inte komma.
Fina alster dock. Det är ju alltid skönt att göra något kreativt på egen hand som slår väl ut.
Skicka en kommentar