Utflykt i norr

Vi har precis spenderat två härligt avkopplande dagar med kompisar i Holland. Solen som lyst med sin frånvaro i två veckor sken på oss och vi kunde spendera mycket tid utomhus. Barnen lekte och busade runt i gröngräset, Zora solade som en katt i värmen och vi vuxna satt och drack cappuccino efter cappuccino och tog det lugnt.

Det är alltid lika roligt att hälsa på Luuk och Irma och deras barn Joost och Britt och denna gången var inget undantag. Oskar och Nina var överlyckliga över att bli överösta med så mycket uppmärksamhet från större barn och det var charmigt att se hur Oskar allra helst ville hålla Joost i handen när vi var ute och gick. Tänk vad glad han hade varit om han hade haft en sådan storebror:).

Joost byggde högre och högre legotorn till Oskar som sedan fick lov att sparka sönder dem. Igen, igen och igen. Oskar har inte haft så roligt på länge.....Britt ville bara krama och leka med Nina hela tiden. Och det hade Nina inget emot. Hon var väldigt imponerad av all uppmärksamhet. Hon lärde sig till och med att klappa händer på en halv dag och nu övar hon hela tiden.

Vi hade jättemysigt ihop vilket såklart kändes toppen, men besöket kantades också av jobbiga och sorgliga undertoner. Luuk har cancer och har nyligen fått veta att eftersom cellgifterna inte tagit lika bra som man hoppats så har han månader snarare än år kvar att leva. Detta kommer troligtvis att bli hans sista sommar.

Det känns helt ofattbart att sitta och prata med någon om hur han planerar sin begravning...... Han är 42 år gammal och hans barn endast 8 och 11. Det känns grymt orättvist och ledsamt att Irma ska förlora sin man och Joost och Britt sin pappa och att det inte finns något att göra åt det. Det är också svårt att fatta att Luuk är så sjuk som han är för det syns inte på honom. Fast vi vet ju att de dagarna vi spenderade ihop var bra dagar, det finns många jobbiga då han mår mycket värre.

Vi hoppas nu innerligt att familjen får en bra sommar ihop och att Luuks sista tid inte blir för jobbig. Förhoppningsvis om Luuk orkar så hinner vi träffas en gång till innan vi åker till Sverige för jag har svårt att överhuvudtaget ta in att detta kanske var sista gången vi sågs. Luuk har alltid varit och förblir en väldigt positiv och utåtriktad person som alltid utstrålar livskraft och tanken att han ska dö och det väldigt snart är ofattbar...