Världens finaste hund

Zora: världens goaste och mest tålmodiga hund man kan tänka sig. Hon är nu åtta och ett halvt år gammal och börjar bli grå både här och där. När vi fick hem henne från hundhemmet för sex år sedan var hon ett nervöst vrak som knappt vågade sig utanför dörren och som inte hade fått någon uppfostran alls. Hon drog i kopplet, hoppade upp till höger och vänster, tuggade sönder både det ena och det andra och led av svår separationsångest.

Hon har kommit långt sedan dess. Under årens lopp har vi fått många positiva kommentarer av såväl bekanta som okända som tycker att hon är så väluppfostrad och pålitlig och det har värmt ett mattehjärta såklart (dock brukar jag påpeka när jag får den kommentaren av andra hundägare att en hund inte blir väluppfostrad av sig själv utan att det krävs att man som matte och husse lägger tid och möda på en bra uppfostran där hundens välbefinnande står i centrum, inte den typen som fokuserar på att styra hunden med fysisk styrka och aggressivitet). Zora är ett under av tålamod med Oskar som alltid försöker klänga på henne och när folk frågar hur det går att ha hund och barn brukar jag svara att jag oroar mig mer för vad Oskar ska göra med Zora än tvärtom (vi hade en period för ett halvår sedan då han konstant ville pilla henne i ögonen t.ex...)..

Visst är det mycket jobb ibland, visst får man dammsuga dagligen p.g.a. allt hundhår, visst är det tröttsamt när vi också har två vilda barn hemma och bor som vi bor och visst hinner vi inte med henne lika mycket som tidigare, men hon är ändå en viktig del av vår familj som ju faktiskt började med henne. Därför är jag lite ledsen nu när vi har fått reda på att hon lider av svår reumatism i båda skuldrorna samt högra armbågen. Vi har vetat att hon haft besvär länge, men nu var hon hos veterinären för en utförlig röntgenundersökning som alltså visade att det var värre än vad vi trott. Retrievers har tydligen en hög smärttröskel så hon har inte visat mycket, men hon har alltså haft ont ett bra tag. Stackars liten! Nu har hon iallafall fått en kortsisonspruta som hon numera måste få var sjätte vecka och vi måste ta ställning till om en operation av armbågen är något som hon skulle behöva.

Just nu är hon på semester hos Lars föräldrar och deras hund och slipper trappor, men jag vet inte hur det ska gå att kunna bo kvar som vi gör här i framtiden. Det känns inte bra att tvinga henne gå upp och ner för alla dessa trappor mycket längre till så kanske måste vi ta ett beslut om hur vi vill bo framöver ganska snabbt. Vi vill ju helst att Zora ska kunna njuta av sina sista år hos oss och inte någon annanstans.....