Släkten är värst?

En sak jag lärt mig under årens lopp är att inte umgås med människor som får mig att må dåligt. Så kallade vänner som är självupptagna och bara pratar om sitt och inte alls har intresse av att ta del av mitt liv har jag sedan länge släppt kontakten med.

Fast en kategori som som man inte lika lätt kan släppa kontakten med är ju släkten. Den är ju inte självvald, inte den egna och inte den man själv eller andra familjemedlemmar gifter in sig och jag vet många som har väldigt krystade förhållanden till både den stora släkten och närmaste familjen. Därför känner jag mig väldigt lyckligt lottad som faktiskt trivs så fantastiskt bra med min. Visserligen träffar jag inte släkten så ofta, men när jag gör det så slås jag av att jag faktiskt tycker det är riktigt roligt att ses.

Som idag till exempel då Vissatorpet fick besök av min farbror med familj som jag träffar oerhört sällan. Ett par av mina kusiner har jag inte träffat på nästan ett årtioende och det var extra roligt. Dessutom hade de tagit med sig farmor upp och det var en glad överraskning.
Farmor är som alltid på gott humör och tyckte det var roligt att få komma och hälsa på en gång till i torpet i sommar. Här är hon flankerad av Elin och min ingifta faster Birgitta (min farbror Anders lyckades jag inte få med på kort).

Tänk vad tiden går fort. Jag kommer ihåg alla mina kusiner som småbarn och nu är de vuxna allihop. Det syns ju här på Josef och Fredrik.

Anna hade god hand med Nina som glatt lät henne mata henne. Efter det var det helt okej att sitta i Annas knä:). Killen till vänster är minstingkusinen Gabriel som nu med 15 år inte heller är så liten längre...