"Vem är du, vem är jag...."

.....levande charader...". Är det någon annan som också kommer ihåg denna låten (Högt över havet) från Melodifestivalen 1987 med Arja Saijonmaa? På den tiden då Melodifestivalen fortfarande handlade om schlager och inte tuggummipop, inte hade femtioelva deltävlingar och då Sverige faktiskt lyckades vinna Eurovisionschlagern ibland...

Nej, nu kommer jag av mig, tillbaka till ursprungstanken. Denna låten dök av någon bisarr anledning upp i huvudet på mig häromdagen när jag på var ute på en av mina hund/skola/dagis-promenader (just den tidpunkt då jag ofta kommer på lite annorlunda blogginlägg som sedan i nio fall av tio aldrig blir nedskrivna tyvärr...) och jag började associera lite på vad det här med identitet egentligen innebär.

Jag är dotter, syster, sambo, mamma och matte; och dessa identiteter är de starkaste tillsammans med de som binder mina vänskapsband. Dessa olika jag är otroligt viktiga för mig och bygger upp min grundtrygghet på ett positivt sätt.

Jobbidentiten är en annan identitet som tar upp mycket plats för många och har nog också gjort för mig. Men jag har upptäckt något intressant under årens lopp och det är att en jobbidentitet och allt vad den innebär av ansvar, erkännande och position mycket lättare kan kastas på skräphögen, justeras eller bytas bort mot något helt nytt än vad man skulle kunna tro.

Länge kändes det som om mitt jag definierades väldigt mycket av vad jag gjorde jobbmässigt. Och jag har fått möjligheten att prova på många olika spännande jobb och har väl nog klättrat på ett strategiskt sätt också i karriären. Men, efter det att jag fick barn kände jag att jag fick mycket bättre distans till mitt jobbjag och det har enbart varit positivt.

Inte så att jag vill bli hemmafru på allvar och bara gå upp i familjen, men mer så att jag vet mycket mer vad jag vill (och inte vill) med min jobbframtid. Kanske får jag äta upp mina ord framöver, men jag känner just nu en tillförsikt vad gäller nya jobbmöjligheter och tycker det känns riktigt, riktigt spännande att inte veta exakt nu hur min nästa jobbidentitet ser ut. Vad jag däremot vet är att den inte kommer att bli lika självupptagen som tidigare;).

Annars tror jag nog de flesta tänker på nationalitet när man frågar vilken identitet de har. Man ser sig som svensk, som Boråsare, men nog inte mycket mer. Går man däremot ett regionalt steg upp tappar man redan där tillhörigheten. Känner jag mig som västgötte? Nej, inte direkt. Däremot mer som skåning i hjärtat eftersom jag bodde där under min tidiga barndom.

De flesta undersökningar visar också hur majoriteten av invånare i EU inte alls skulle klassa sig som européer . Men det var just när mina tanke-associeringar angående identitet under min promenad nådde detta stadiet som jag plötsligt insåg att jo, jag ser ju mig faktiskt som europé!

Det handlar säkert om att jag har bott, studerat och jobbat inom just EU i många år och att jag numera är mer van vid att ha goda vänner härnere som är ickesvenskar än svenskar, men jag tycker mig verkligen ha fått uppleva mycket av allt som är bra med EU (och nej, jag är inte alls utan kritik på den punkten). På mitt speciella område miljöpolitik har otroliga framsteg gjorts som aldrig skulle haft en chans att bli lagstiftning utan Unionen.

Att få plugga, jobba och bo vart vi vill utan några hinder har varit fantastiskt. Och att nu kunna ge våra barn en multinationell miljö att växa upp i komplett med flerspråkighet och förståelse för olikheter ger dem en bredare och mer ödmjuk definition av identitet än den vi och tidigare generationer fått uppleva. Det är sådant som helt klart ger vårt liv i Belgien pluspoäng:).