Orättvist

Idag hade jag tänkt skriva något vitsigt om hur mycket vardagsmotion man får genom alla dagis-skola-hundpromenader och allt kånkande på tung ettåring uppför fem trappor tre gånger om dagen...

Fast det känns irrelevant och oviktigt just nu. Igårkväll fick vi reda på att Luuk besegrades av sin cancer i söndags. Det var ett jobbigt slut, men han fick dö hemma som han ville. Han fick också den sista sommar han önskade sig, komplett med en ambulansresa till Le Mans 24-timmars rally tillsammans med hela familjen.

Luuk var biltokig och otroligt duktig på att restaurera gamla veteranbilar. Han hade ett tag en otroligt cool Landrover som han fick till och med mig att köra för några år sedan (inte lätt med den dubbelkopplingen!) även om hans passion var gamla Volvobilar. Det står en fantastiskt fin turkos Volvo Amazon och glänser i den bilverkstad som han köpte för bara två år sedan och där han hade hoppats kunna försörja sig på att rusta upp gamla bilar. Knappt ett halvår efter det fick han sitt cancerbesked och den drömmen slogs sönder. Varför kunde inte hans behandlingar ha fungerat lite bättre? Med lite mer tur i den rouletten så hade han kunnat få leva några år till och se sina barn växa upp.

Så orättvist. Så onödigt. Det gör mig både arg, men framförallt väldigt, väldigt ledsen. Han var stor och stark, generös och social, skrattade ofta och var den typen av person som andra gärna rådfrågar och lutar sig emot. Hur kan han bara vara borta? För alltid. Jag kan nog inte riktigt fatta det än.

Luuk, vi saknar dig...