Idag har Oskar sin första dag på skolan. Det skulle varit igår, men då hade han haft en sådan jobbig natt pga sin luftrörskatarr att han var helt utmattad så då höll vi honom hemma.
Första intrycket (på den skola som är vårt andraval, står fortfarande på väntelista till den i kvarteret vi bor) var bra. Skolan har en stor fin skolgård med ordentlig lekplats och klassrummen är ljusa, större än jag kom ihåg dem och med många roliga leksaker på bord och i backar. Många barn gick in i klassrummet med en blandad attityd av blyghet och nyfikenhet och lärarinnan verkar trevlig.
Oskar var försiktigt nyfiken, men satte sig sedan och började leka vid ett av borden och jag tror han skulle kunnat haft en riktigt bra första dag om vi hade tillåtits stanna och skola in honom som jag tycker man bör göra. Genom att föräldrarna får stanna kvar ett par timmar de första dagarna så att barnen känner sig trygg i sin nya miljö. Fast det får man ju inte här så efter 20 minuter var det dags att gå.
Det var då hjärtat slets ur kroppen på mig eftersom Oskar började storgråta och blev jätteledsen. Vi var ju tvungna att gå, men det kan jag säga redan nu att det var en av de värsta sakerna jag upplevt.... Jag kan bara hoppas att det var rätt beslut och att hans dag idag blir ganska okej trots allt. Jag tycker det är grymt att göra såhär mot så små barn. Vissa barn klarar det såklart bättre än andra, men Oskar är av naturen ganska försiktig och blyg när han träffar nya människor och två nya lärare och 24 barn är ganska mycket nytt att ta in på en och samma gång utan mamma och pappa som stöd.
Usch vad jag avskyr det belgiska systemet med dess i mitt tycke hårdhjärtade inställning till hur man bäst skolar in barn. Nu måste vi ju avvakta för att se hur det kommer att gå denna vecka och nästa, men jag känner mig redan nu helt känslomässigt slut och inte som någon vidare bra mamma efter morgonens incident....
torsdag 2 september 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej Katarina,
Låter jobbigt för er alla... förstår att det känns framför allt i föräldrahjärtat. Förhoppningsvis kommer han snart in i det, hittar nya kompisar och tycker att det är roligt! Vi håller tummarna för det och tänker på er!
Kramar Karin
Skicka en kommentar