fredag 19 februari 2010

Sårbar

Att få barn är som alla föräldrar vet något helt fantastiskt. Ens barn är ju det finaste man har och de ger livet en helt annan dimension av lycka och glädje. Däremot kan jag tycka att livet med barn har gjort mig nästan hudlös vad gäller hur sårbar jag numera är. Jag har alltid varit väldigt blödig och har så länge jag kan minnas tyckt att det varit fruktansvärt jobbigt att se djur eller barn må dåligt, men nu med egna barn har detta fenomen blivit sju resor värre och det värsta jag kan tänka mig är att mina barn far illa eller blir allvarligt sjuka.

Inte för att jag konstant går och oroar mig för så kan man ju inte leva sitt liv, men bara tanken på att något skulle hända barnen får mig att få en hård knut i magen. Vi fick en liten känsla av hur det skulle kännas i sommar när Oskar fick urinvägsinfektion och blev inlagd på sjukhus med intravenöst antibiotika in fem dagar. Det stacks sprutor i honom, han var tvungen att genomgå ett antal obehagliga processer som involverade en massa sjukhusapparater och han blev kopplad till en monitor för att man skulle kunna följa hans hjärtrytm och annat. Nu fick vi ju väldigt snabbt reda på att även om det var nödvändigt att vara såpass länge på sjukhus så var det enkelt åtgärdat och Oskar skulle bli helt frisk, men det fick mig att tänka på alla dessa barn och deras föräldrar som mer eller mindre växer upp på sjukhus och som kanske aldrig blir helt friska och hur sorgligt det är. Barn är ju det finaste och oskyldigaste som finns och att vissa barn inte får leva sitt liv känns oändligt tragiskt.

I veckan fick jag ett mail som jag först trodde var någon bisarr spam, men som visade sig vara ett meddelande och hälsning till Oskar från de clowner som kom ett par gånger i veckan för att roa barnen i somras på sjukhuset. Dessa clowner gör ett otroligt viktigt jobb, speciellt för de barn som är på sjukhus en längre period och även Oskar som verkligen inte var sitt vanliga soliga jag under just denna veckan kunde inte låta bli att dra på smilbandet lite försiktigt när de busade med honom. Snacka om att deras jobb är värdefullt och gör skillnad för alla de sjuka barn de besöker. De här fotona var bifogade i mailet jag fick.

2 kommentarer:

Jennifer sa...

Fint skrivet. Håller med om allt.
Såg bilder i DN häromdagen på 10-årig pojke som dog i cancer, fint reportage. Både Rikard och jag konstaterade att man nästan inte orkar se sånt numera.
Och i dag var vi på barnakuten med sjuk Siggi, då kommer de där tankarna.
Och visst gör alla som jobbar där ett superjobb, så viktigt.
Kram

Kattis sa...

Stackars Siggi, jag hoppas hon mår bättre nu! Ja, det är otroligt svårt att se barn allvarligt sjuka och jag är oändligt glad över att vi blivit förskonade från vad som är en förälders värsta mardröm....