Ni vet hur det är. Dagarna ser likadana ut och man har fullt upp titt som tätt. Som småbarnsföräldrar består vardagen mest av att försöka få allt att gå runt och visst blir man trött på handling, matlagning, städ, blöjbyten, plock och mornar med superpigga barn klockan sex sju dagar i veckan. Om jag har tur har jag lyckats läsa ut söndagstidningen på onsdagen och min bokläsning ligger på rekordlåg nivå.
Men så tittar jag på mina underbara barn och fantastiska familj och känner mig otroligt lyckligt lottad. Visst kan jag vara trött, hängig och bli trött på att egentiden numera på sin höjd består av en halvtimme i badet (medans Oskar står på nedervåningen och ropar för att jag ska komma ner och bygga legohus), men jag vet ju att jag har alla mina nära och kära hos mig och det ska man vara tacksam över. Livet kan vända så snabbt...
Det tänker jag på när jag fick reda på den tragiska tågolycka som krävt åtminstone 25 liv strax utanför Bryssel. Två pendlartåg kolliderar mitt i morgonruschen och alldeles för många familjer har förlorat en pappa, en mamma, en dotter eller son. De gav sig iväg imorse precis som de gjort så många andra dagar och nu kommer de aldrig hem igen. Mina tankar går till deras familjer idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Precis så där tänker jag ofta också.
När jag satt på jobbet som nattreporter och det plingade in telegram om olyckor tänkte jag ofta på hur livet just gått i bitar för någon.
Så hur körigt och slitigt det än är ska man vara rädd om familjen och glad för det man har.
Rikard och jag pratade om det i söndsags senast efter mycket lite sömn och egentid men då DN hade stort bildreportage av Paul Hansen, gemensam vän och tidigare kollega, om 10-årig pojke som dött i cancer.
Ja, det är inte alltid man lyckas med det tycker jag, men det är nyttigt att få sig en tankeställare då och då och påminna sig själv om hur bra man har det.
Skicka en kommentar