Hjälpsamhet - en kulturell skillnad?

Efter ganska många år utomlands så har jag fått möjlighet att jämföra allt från politik, barnomsorg, kulinariska traditioner, jobbattityder till alkoholvanor, nedsmutsning och viljan (eller oviljan) att rätta sig efter lagar och regler i Sverige och Belgien (och till viss del också i England efter tre års boende där)..

Vad jag har lärt mig framförallt efter dessa utlandsår är att det är otroligt nyttigt att få lite perspektiv på både det gamla och nya hemlandet. Saker och ting är sällan svarta eller vita och lägger jag ihop alla intryck från den svenska och den belgiska "modellen" så vinner inget land rakt av.. Just nu kanske det ofta i denna blogg låter som om Sverige omges av ett rosenskimrande sken, men det är nog inte riktigt sanningen. Vad gäller barnomsorg, föräldraledighet, vabbande och annat så stämmer det nog, men det finns mycket annat jag gillar mycket bättre i Belgien.

Det här med allmänt hyfs och artighet till exempelvis. Vi svenskar är i ett jämförande perspektiv inte alls lika villiga att hjälpa våra medmänniskor på samma sätt som härnere. Inte så att varenda svensk är sur och gnällig, men mer att vi av någon anledning inte kommer oss för att ge en hjälpande hand lika ofta som här. Undantag finns såklart och vad gäller saker som kundservice vinner Sverige stort (belgiska affärer har oftast mottot "kunden har aldrig rätt), men på det personliga planet människor emellan har Sverige något att lära av belgarna.

Jag slogs av det idag igen då jag var iväg på en shoppingrunda med Nina. Jag hann inte ens försöka ta mig av bussen förrän en ung kille i 20-årsåldern kom fram och hjälpte mig med vagnen. På fiket där jag skulle ta en kaffe och där det är barservice med bricka sa expediten innan jag ens hann fråga "jag hjälper er med brickan till ert bord madame", en annan man kom springande efter mig där jag pinnade på i rask takt som vanligt (jag går som om jag är ute på rask hundpromenad oavsett om Zora är med eller ej...) med Ninas solhatt som hon slängt ur vagnen utan att jag såg det. På bokhandeln för begagnade böcker hann jag inte heller börja dra upp vagnen uppför den lilla trappan förrän ägaren kom utrusande för att hjälpa till.

När jag flög hem själv med båda barnen för ett par veckor sedan var det mycket att hålla reda på. Gissa nationaliteten på den affärsman som hjälpte mig av flygbussen på Landvetter och den kvinna som undrade om hon inte skulle bära min axelväska fram till våra flygsäten. De var inte svenskar....

Som gravid kan man ännu tydligare se skillnaden. Nu har jag ju inte varit gravid i Sverige, men en episod som Lars upplevde på ett fullsatt tåg till Göteborg för några år sedan verkar inte helt ovanlig. Lars går på tåget, får ett säte, men ser sedan att det står en höggravid kvinna lite längre ner i gången utan en sittplats. Han tänker att någon nog erbjuder sig att ge kvinnan en sittplats, men inte.. Här tittas det istället ned i tidningar eller ut genom fönstret.. Lars reser sig då upp och ger kvinnan sin plats och hon får tacksamt, men något frustrerat fram "äntligen!"....

När jag varit gravid här har det aldrig varit några problem att få sittplats på buss eller annat och det har varit väldigt skönt. Den enda gången ingen ställde sig upp inom tio sekunder i en fullsatt buss vände sig busschauffören om och sa något i stil med " damer och herrar, vi har en gravid kvinna som just stigit på bussen och nu förutsätter jag att någon omedelbart ser till att hon får en sittplats". Då flög halva bussen upp och de flesta såg riktigt skamsna ut. Jag tror inte samma scenario skulle utspelas på en svensk buss, eller har jag misstolkat?

Visserligen kan jag väl tycka att om man verkligen behöver hjälp så har man ju mål i mun och kan fråga efter den, men å andra sidan så blir det sociala samspelet bland främlingar så mycket trevligare om man anammar lite artighet. Detta "allmänna hyfs", för det tycker jag nog att det är, sitter i ryggmärgen på 90% av belgarna och det är jag imponerad av (på den skola jag går förbi på mina dagliga promenader sparkas ibland en fotboll över staketet och när barnen vill ha tillbaka den ropar de "snälla madame, skulle ni kunna vara vänlig och hämta vår boll").

Jag kommer ihåg en iochförsig ganska lustig, men ändå talande incident som inträffade i en av de större mataffärerna i Borås för några år sedan.. Helt plötsligt när jag står och plockar lösgodis hör jag ett slags mummel av typen "hrrmmm, eeerrhmmmm" bakom mig samtidigt som någon försiktigt, men bestämt puttar på mig med en kundvagn. Jag vänder mig om och där står en medelålders man som istället för att bara säga "ursäkta, får jag komma förbi" istället alltså anammat en annan metod för att få mig att flytta på mig.

Nog debatterat om detta. Sommaren är här på riktigt och jag njuter i stora drag. Ikväll åt vi alla hamburgare, sallad och ugnspotatis på terassen. Very nice indeed!!

Just här är Oskar rätt sur (hungrig) och vill iiiinte att mamma ska ta några kort.. "Geh mamma, geh!".....
Efter mat och bad blev humöret bättre och kvällen avslutades med ett par episoder av Spöket Laban som är den absoluta favoriten just nu både för Nina och Oskar. Pappa Lars har sett det hela hundra gånger tidigare och är kanske inte fullt lika begeistrad...